Utmattad efter en akademisk spurt unnar jag mig en vilopaus mitt på dagen. Ögonen är sedan ett par dagar tillbaka rödsprängda så att jag påminner om Frodo när han blivit spetsad av det där svärdet.
Jag känner alltid igen känslan av att vara sent ute. Men tills nästa gång har jag hunnit glömma hur ångesten tar sig fysiska uttryck, hur hjärnan känns som en hopsjunken deg och fingrarna stelnat två centimeter ovanför tangentbordet. Man kan inte tänka mer, man förbannar sig själv att man låtit sig hamna i samma situation igen och sluter ögonen i en förhoppning om att kunna flytta sig bakåt i tiden. Till en tid när inlämningsdatumet låg långt bort.
Men även i de stressigaste situationer, även när jag under småtimmarna vrider mig i sängen och inte kan somna för jag tänker att nu har jag sabbat hela min framtid, även då är jag ändå lycklig.
Och det får jag inte glömma. Att så snart jag klarat av alla stressiga moment så återgår mitt liv till sitt priviligerade grundtillstånd och jag stannar återigen till på vägen in till stan och andas in doften av lövverk fuktiga av sommarregn.
Den pågående Apokalypsen 