Tyskar som cyklar

Att cykla i Berlin är en kamp på liv och död. Eller ett race på liv och död kanske.

Det är inte ovanligt att se personer i fullständig cyklistmundering svischa förbi på de tungt trafikerade gatorna, trottoarerna och rabatterna. Och det är inte ens när de cyklar på fritiden, de är bara på väg till jobbet.

Det har hänt ett par gånger att jag i den minusgradiga morgonrushen hamnat på ett smalt cykelspår (det vill säga den del av bilspåret som genom ett par vita streck indikerar att här är det fritt fram för cyklister. Säkert och bra) bakom någon med ena byxbenet upprullat (skydd för kedjan är för mesar!) och överkroppen starkt framåtlutad för att minimera luftmotståndet och maximera ergonomin, öka hastigheten. Och det förstår jag ju. Jag gillar effektivisering, varför skulle jag annars flytta till Tyskland? Men det är den där fuktiga svettdoften… Den som sedan lägger beslag på mitt luftutrymme tills personen framför mig tack vare sin fenomenala hastighet försvunnit bortom horisonten. Det är den som får mig att undra vad som är så fel med att ta sig fram i maklig takt?

Eller är det bara jag från lilla landet lagom som ser skönheten i det?

cyklister_oberbaumbruecke

Tyskar cyklar så snabbt att en vanlig kamera inte kan fånga dem på bild. Och tydligen kan de cykla på vatten också.

Träningsterminologi

Tydligen är jag en av dem som jag själv brukar göra mig lustig över. En sådan som skaffar gymkort i januari. När jag var på gymmet och lät mig informeras och visas runt så bad jag till och med tränaren att inte starta mitt medlemsskap förrän i februari, just för att jag inte ville att det skulle kännas som ett ”nyårslöfte”.

Så jag återvände till fitnessvärlden. Träningsredskap, vikter, tjejer i tajta kläder, löpband, maskiner, kurser till hurtig musik. Just det där sista var något som jag kände mig ytterst skeptisk till. Men nytt år, nya föresatser innebär ju att man måste ta sig utanför sin bekvämlighetszon (jepp, fritt översatt från engelskan), bita i det sura äpplet, smida medan järnet är varmt. Ni fattar. Sagt och gjort, jag vågade mig in på en kurs som hette Body Fit. Detta efter att jag stått utanför Zumbakursen och tittat in på alla som försökte hålla koll på stegen och samtidigt röra på sig i mjuka, sensuella rörelser. Inget för mig.

Men Body Fit – en utmanande helkroppsträning med hjälp av redskap – lät helt okej. Inget koordinationstrams här. Inte förrän efter tre minuter i alla fall, då vi förväntades utföra storverk som ”ta ett diagonalt steg bakom andra foten”. Och, vips var jag alldeles bortkollrad.

Ja, det blev lite som det här:

Men det jag ville komma till var, vilket speciellt språk tränare har. Jag har märkt det på yogakurser och pilateskurser och nu även på Body Fit. Det känns som att man har fler kroppsdelar helt plötsligt. Man får höra saker som:

Sträck ut den övre framfoten

Skjut fram ditt bakre lår

Vrid ut sidan

Tryck bak revbenen mot framlåren

Lyft UUUUUPP den bakre foten mot taket och andaas

Ursäkta, jag skulle göra VAD sade du?

Internetskadad

Man utvecklar ändå en hel del egenheter när man sitter framför en dator. Sådant som man gör omedvetet och kanske skulle bli chockad och generad om någon kommenterade det.

En del kanske smackar. En del kanske kliar sig på tårna.

Jag pratar med gif:ar.*

När jag slösurfar lite på kvällen, landar på tumblr och möts av tusentals rörliga bilder med tillhörande text.

Så. måste. jag. kontrollera.

Jag måste se att texten stämmer med gif:en, säger personen verkligen hela texten eller är det bara en liten del som är med i ”klippet”? Så jag sitter och följer med och pratar med gif:en tills jag är i synk. Med en gif. Med en rörlig bild som en främling skapat för internet.

Förvirrande

Det är nog dags för semester tror jag.

* I skrivande stund ger en sökning på "talk to a gif" 2 180 000 
resultat på Google. Inget av dem tycks demonstrera vad jag menar.

Har någon sett mitt örngott?

Häromdagen, när blåsten piskade mig i ansiktet på vägen hem från jobbet såg jag en mycket märklig sak. På en lyktstolpe hade någon tejpat fast ett laminerat papper med en efterlysning.

Vilket i sig inte är så märkligt kanske. Om det inte varit för det faktum att efterlysningen gällde ett vitt örngott. Och en hittelön utlystes för den som återlämnade detta vita örngott med måtten 60x80cm. Personen skrev att hen verkligen saknade sitt örngott och var väldigt mån om att få tillbaks det. Okej.

Är det bara jag som känner att lagt örngott ligger, så att säga?

En sak till, jag har blivit informerad om att det inte är så lätt att veta hur man ska kommentera på min blogg. Era stackare, säkerligen har ni försökt och försökt att publicera era engagerade kommentarer men inte hittat rätt här på bloggen. Dels kan ni klicka på ett inläggs titel för att komma till kommentarsfältet eller så tittar ni upp till höger vid varje inlägg där det finns en ruta som ser ut som en pratbubbla. Klicka på den för att komma till kommentarsfunktionen.

Det kan ta ett tag innan nästa blogginlägg publiceras för jag misstänker att jag kommer få sitta i dagar, ja kanske till och med veckor och svara på alla kommentarer som kommer strömma in nu.

[Såhär glad kommer jag att bli för alla kommentarer.]

Bokmalds lista för det nya året

Nu när ett nytt år börjat och ett annat har förlagts till historien är det många som skriver listor och sammanfattningar, hur var det gångna året och hur vill man att det nya ska bli? Jag vill givetvis dra mitt strå till stacken och skriva en lista jag med.

I egenskap av god samarit, världsmedborgare och en allmänt vänlig själ (något jag kan gå i god för) vill jag skapa en lista som kan hjälpa mina medmänniskor. En slags guide för 2013. Här är den:

Saker du inte ska beklaga dig över om du vill behålla dina vänner (utan inbördes ordning):

Att du har för tjockt hår.

Alla jobberbjudanden som trillar in och du vet inte vilket du ska välja.

Träningsvärk. Från sexuella aktiviteter.

Att du ser för ung ut. Detta är något jag har erfarenhet av och det kan vara frustrerande att höra ”och hur trivs du på gymnasiet?” när man snart är färdig med sina universitetsstudier. Det finns faktiskt värre saker att gå och dras med.

Att du reser för mycket.

Att du har för mycket kreativitet som vill ut. (Sluta gnäll, släpp ut den då!)

Att du har tråkigt. (Jaha, tack för den.)

Bild

Helt orelaterad bild 1.

Vilka klagomål gör er irriterade?

En grå dag

Det regnar och jag är sjuk men jag måste gå ut, ut och köpa mat.

Mitt paraply är sönder på sju olika ställen och på min väg möter jag ett lyckligt par i matchande sportkläder. De skrattar.

Inne på den sorgliga mataffären med en nynnande kvinna i grönsaksavdelningen tar jag upp ett paket jordgubbar till nedsatt pris, prisa Himmeln för det tänker jag, deras röda färg lyser upp denna grå dag som jag spenderat patetisk och besegrad
av naturens egna bromskloss: förkylningsviruset.

På vägen hem svingar jag mina jordgubbar och gläds åt utsikten att äta något vitaminrikt när jag plötsligt minns att det var just jordgubbar som förseglade Gustave Aschenbachs öde i Venedig. Precis som Aschenbach hade jag pudrat mitt bleka ansikte och färglagt mina yviga ögonbryn innan jag likt en vålnad drog fram genom en öde stad på en ödslig dag.

Till skillnad från Aschenbach plågades jag dock inte av en olycklig förälskelse i en vacker förpubertal pojke.

Fast jag hade gärna bytt den här bortregnade dagen mot Aschenbachs sista minuter i livet, när han ligger där i sin strandstol och blickar ut över havet.

För det finns inget så vackert som havet.

Hört på spårvagnen

Berlin. Ljummen vårmorgon. Klockan är cirka halv fem och ute börjar det ljusna.

Jag hade varit ute mycket längre än jag egentligen tänkt, men det hade det varit värt. Nu satt jag på spårvagnen, lutade huvudet trött mot rutan och njöt av den slappa stämningen.

Plötsligt stördes tystnaden av en fransos med vänlig röst.

”This is my only floot”

Jag lyfte blicken diskret och såg en hippie ung man med tovigt hår och smutsiga linnebyxor. Han dansade fram på lätta fötter (ja, han hade förstås inga skor på) och satte sig på ett säte innan han fortsatte berätta om sin ”floot”.

”This my floot” sade han till alla och ingen samtidigt som han höll upp en smal träflöjt.

”I got it from a friend in Peru. Yes. We were on a mountain, me and all my friends, we were making a sex musical. We had sex and made music.” (paus)
”It was beautiful.”

image

Hej, ska vi bli vänner?

Ja, hur ska man göra?

När man ser en främmande person någonstans. På stan, på ett café eller en klubb och känner en starkt sug där i magtrakten som säger att visst skulle ni två kunna bli så himla bra vänner! När man är alldeles övertygad om att den där främlingen skulle kunna bli en riktigt bra kompis. Någon med en så cool stil och en frisyr som du själv skulle vilja ha. Säkert gillar ni samma musik också och skulle kunna gå på en massa bra konserter tillsammans.

Kaki King i London 2010

Men det är en helt främmande person som kanske inte alls har samma intresse av en själv. Eller om de bara tror att man försöker stöta på dem. Jag vet av erfarenhet att det inte alltid fungerar så bra att gå fram till en främling och försöka lära känna denne. Tänk om det bara är från min sida som den här känslan av vänpotential uppstått? Tänk om den här intressanta personen slängde en blick på mig och tycker att jag verkar vara en tråkmåns med smaklösa strumpor, någon som bara lyssnar på Magnus Uggla. Tänk om jag inte alls utstrålar det jag hoppas att jag utstrålar? Jag vet inte hur det är för er, men vid dylika tillfällen känner jag  mig som en liten nioåring som vill bli kompis med klassens cooling men som är alldeles, alldeles för mesig. Det gör det ju alldeles omöjligt för mig att försöka ta kontakt.

"Varför är kärlek så svårt?" Varför är vänskap så svårt?

Hur gör man? Hur tar man kontakt? Varför måste det vara så svårt bara för att man är vuxen och försöker navigera sig fram till vänskapliga relationer bland alltför många sociala konventioner som det ibland bara känns som om de gör livet svårare för oss. Som om de gör oss till isolerade människor.

Vad har ni för tips? Hur ska jag göra nästa gång jag ser någon som jag vill lära känna som vän?