I backspegeln

Youth is wasted on the young – George Bernard Shaw

Barn är ett folk och de bor i ett främmande land – Björn Afzelius

När det ges en gratis julkonsert i kyrkan brevid ditt hus, vem är du då att inte gå dit? Häromdagen satt jag och lyssnade på gymnasieungdomar som uppträdde med jullåtar, Disneylåtar och fantastiska slagverkskompositioner. Jag tycker väldigt mycket om körmusik (Fast nja, i Uppsala var det faktiskt lite tråkigt att lyssna på körerna eftersom de mest sjöng klassiska stycken och gamla svenska visor. Man får faktiskt blanda upp det och piffa till det lite i min åsikt) och njöt av deras klara röster och spretiga frisyrer. Jag kom dit utan sällskap och kände mig till en början ensam och lite malplacerad bland alla stolta släktingar. Men tillsammans med den första sjungna tonen försvann min osäkerhet. Tyvärr var kyrkan fullsatt och jag var, inte helt oväntat, lite sent ditkommen och fick sitta långt bak. Jag kunde se de bakre raderna av sjungande elever men förtretligt nog inte solisterna. Nåväl, jag lyssnade ju inte med ögonen utan öronen och lät istället blicken glida över folkmassan. Och då kände jag av det. Min ålder.

Jag satt och tittade på de unga i kyrkan som kommit dit för att lyssna och kanske framförallt titta på sina vänner och jag kände tydligt hur jag inte tillhörde dem längre. När man bor utomlands i en universitetsstad, då har man inte mycket med tonåringar att göra. Visst, man ser dem på stan ibland men man registrerar dem inte. Men här var det svenska ungdomar som satt överallt omkring mig. Jag har varit en av dem och därför var olikheterna så uppenbara. En gång var även jag en självmedveten tonåring som suktade efter de snygga människorna som aldrig tycktes lägga märke till en. Jag vill inte beklaga mig, jag hade en lycklig tonårs- gymnasietid och jag tror att jag lyckades uppskatta den också, men å andra sidan har jag inte saknat den i efterhand heller. Inte förrän den dagen i kyrkan.

Jag tittade på deras upptuperade frisyrer, deras kläder – trendiga, men trenden som är för tonåringar, deras blickar som de trodde sig byta ut i hemlighet. Jag såg deras osäkerhet, när man varken är barn eller vuxen och jag såg att de delade en hemlig värld som varken jag eller någon annan vuxen ingick i.

Björn Afzelius sjöng om att barn lever i en hemlig värld. Men han glömde bort att tonåringar också har en alldeles egen värld, som vi inte bara inte ingår i, utan från vilken vi är strängt portförbjudna. Ett barns värld, med lek och fantasi är, skulle jag gissa, rätt universell och har nog varit mer eller mindre likadan genom alla tider. Jag menar att man lekt kull, kurragömma, familj o.s.v. Givetvis är lekarna kulturellt betingade/styrda, men de har ändå bestått till den grad att alla vi som inte är barn ändå kan sätta oss in i det igen, och försöka förstå det.

Men tonåringarnas värld är helt annorlunda. Den är det modernaste som finns, den förnyas ständigt, och därför kan man inte hänga med. Vem kan skriva ett sms snabbare än en fjortonåring? Vem, förutom tonåringar kan prata i smileys? Jag kan inte det, jag är ute. Du som läser det här är antagligen också ute. Jag förstår inte deras attityd eller skämt, jag pratar inte deras språk och jag förstår oftast inte varför de lyssnar på den musik de gillar.

Det är en magisk värld, men säg det för guds skull inte till en tonåring. Du fattar ändå inte. Du får inte förstå, för det handlar just om att frigöra sig både från småbarn och att ta avstånd ifrån vuxna som idealiserade figurer.

När jag satt där i kyrkan så slog det mig, lite i senaste laget kan man tycka, att jag aldrig kommer att vara sexton år igen. Jag är ofta glad över att jag kan betrakta det utifrån, och jag sitter inte och sörjer att jag blivit äldre, men på något plan trodde jag nog att jag skulle få en chans till att vara ung.

Det satt en flicka i kyrkan, hon kan ha varit mellan 13-15 år. Hon satt brevid sina föräldrar och hade en väldigt trött blick. Håret var färgat svart och den raka, tjocka luggen hängde ner över pannan men slutade strax ovanför de kolsvart sminkade ögonen. Hon hade piercat läppen och såg allmänt ”rebellisk” ut. Och missnöjd, hon såg väldigt missnöjd ut. Jag såg mig omkring ytterligare en gång och kände igen misstron i några tonåringars ögon när en lärare drog ett torrt skämt. Och jag undrade om man är för ung för att vara ung när man är ung?

Antagligen, men den riktiga tragedin ligger i att vi sörjer det vi ser i backspegeln istället för att glädjas åt att vi fortfarande kan köra bilen.

Det skymmer

Magra och bleka. Håglösa och sura. Uniformsklädda, de flesta ser likadana ut. Otrevliga i affärer, ber inte om ursäkt när de går in i dig. Ser besvärade ut om de blir tilltalade.

Ja, jag är tillbaka i Sverige. Jag åkte in till stan en dag och chockades av det anemiska utseende som de flesta hade.  Är det på grund av klimatet? Den fuktiga kylan och frånvaron av sol? Men då borde man väl åtminstone äta? Inte se så anorektisk och trött ut som de flesta unga människor gjorde?

Och alla ”trendiga” killar med stora glasögon i mörka bågar, sidkammat här, smala byxor och klumpiga skor. Snälla?! Vad är det för fel på er? Ser ni inte att ni bär en uniform? Den svenska trenduniformen. Det är så tråkigt.

Jag vet att jag gnäller. Varför är jag tillbaka tänker kanske du som läser detta? Det är för att bli färdig med mina studier, sedan kommer jag säkerligen flytta utomlands, mina väskor kommer vara packade en månad innan jag tagit min examen.

Visst, det är förståeligt att man blir lite småsur och trött i det här vädret. Jag själv skulle kunna gå och sova klockan fyra på eftermiddagen när det redan börjat mörkna. Man blir lite ledsen. Och smått deprimerad när precis alla andra känner sig lika hängiga som en själv.

Men när jag köper ett par glasögon med väldigt stora svarta bågar, säg till mig någon.

Vill man vara fin får man lida pin – tankar om det ”svaga” könet

Som så många av mina blogginlägg inspirerades det här av en scen i en teveserie. En kvinna på en stor glamorös fest står vid en pool, med en glamorös drink i handen. Hon bär en vit bikini, stora silikonbröst och stilettskor. Så långt var det inget ovanligt med scenen, jaha, stora bröst- igen, var allt jag blaserat behövde tänka. Men plötsligt flög en stor badboll upp mot henne som hon leende försökte slå tillbaka till swimminpoolslekspelarna. Och hon stapplade baklänges på de höga klackarna, försökte hålla balans över brösten och inte spilla ut drinken. När hon gjorde det här såg hon ut som ett fångat djur, någon som inte kan röra sig fritt. För det kunde hon inte, hon kan inte korsa armarna över brösten, hon kan inte lyfta för högt på benen, då skulle hennes bikinitrosa kanske glida iväg på ett osmickrande sätt. Och framförallt, hon kan inte gå ordentligt i de där klackarna.

Det är fortfarande så som det varit i många hundra år. Kvinnor bygger sina egna fängelsen när de väljer kläder och accessoarer som begränsar deras rörelseschema. Vari ligger meningen med att köpa för små skor, som är högklackade, som man får ont av, som man inte kan springa i- bara för att de är snygga? Jag har vänner (kvinnliga, om det nu behövde förtydligas) som konsekvent trycker ner sig i för små kläder. En vän berättade till exempel att hon köper för små jeans, som hon inte ens kan knäppa och sen bär hon långa överdelar till det för att dölja att blixtlåset inte ens är uppdrapet. Bekvämt? Knappast. Får hon ”sexiga” tajta ben? Definitivt.

Som alltid, när det gäller det negativa manifesterandet av könsroller kan vi ta Hollywoods röda matta som exempel. Standardklädseln för män är förvisso förutsägbar och ovarierande, men otvivelaktigt bekväm. De har byxor som tillåter fria rörelser, en skjorta som inte sitter åt någonstans (förutom de uppenbara fallen av för stora bröstmuskler) och rejäla skor.

Standardklädseln för kvinnor däremot är en klänning med åtsmitande överdel (kom inte och försök intala mig att alla av Beyoncés klänningar tillåter henne att andas fritt), höga skor, gärna stilettklackar, tunga örhängen och ibland toppas det hela med en komplicerad frisyr som sätter stopp för alla eventuella tankar om att kunna headbanga eller göra häftiga huvudrörelser.

Nu säger jag inte att kvinnor aldrig har bekväma kläder eller  inte får ha bekväma kläder. Det är väl klart att de får, att det accepteras av samhället. Men förklara för mig, den som vill, varför det som är ”vackert”  på kvinnor är samma kläder som gör kvinnor mindre rörelsebenägna. Och varför tanken ens existerar att man ska ha för små skor.

Och varför det bara är kvinnor som snörjer in sig i organdödande kläder.

Berg och religion

Hur förklarar man varför man inte är religiös, eller varför man är det? Hur visar man att man accepterar och förstår den som inte har samma åsikter som en själv, men att man inte någonsin kan förstå helt?

Jag är inte religiös. Jag försökte en gång i tiden, jag försökte tro på en Gud men det finns helt enkelt inte hos mig. Jag har umgåtts mycket med troende personer och jag respekterar deras åsikter, jag skulle vilja gå så långt som att säga att jag förstår dem, men ändå inte. Det finns en fundamental skillnad i våra tankesätt, som på sätt och vis inte kan överbryggas. Det kanske är lättast att förklara med en mental bild:

Föreställ dig två berg som står brevid varandra, enkla, konformade höga berg. Mitt emellan dem flyter en flod och på marken växer gräs eller buskar, det är inte viktigt. På den ena bergstoppen står jag, en icke-troende person. Om jag vänder mig mot det andra berget så ser jag en annan person stå på den andra bergstoppen. En troende person.

Jag kan se den här personen klart och tydligt, jag kan se vägen uppför berget som han eller hon måste ha vandrat. Även om jag inte har hans/hennes utsikt så kan jag ändå föreställa mig vad det är han eller hon ser. Förstår du? Jag har en aning om vad han/hon har för utsikt, men i slutändan är det inte min utsikt.

För jag står ju på mitt eget berg. Och jag trivs med min utsikt. Det finns absolut ingen anledning för mig att vandra ner för detta berg, simma över floden och vandra upp för det andra berget. Ingen anledning som helst. Det finns ingen vilja att lämna min bergstopp, och jag skulle tro att personen på den andra bergstoppen känner likadant.

Varför hamnade jag just på det oreligiösa berget? Kanske för att det var en kortare väg att gå från mitt hus? Det är mycket möjligt.

Även jag har en skyddsängel

Jag är ingen särskilt spirituell person. Jag tror inte på övernaturliga väsen. Om de finns, ja då är det trevligt, men tills dess att de visar sig så bryr jag inte min hjärna om det nämnvärt. Däremot upplevde jag en gång något som många kanske skulle kalla en ”uppenbarelse” eller ”möta sin skyddsängel”.

Det var något så opoetiskt som en morgon på skolbussen. Jag gick på den tiden i högstadiet och hatade morgnar, hatade alla enerverande människor/barn på bussen, hatade de ”coola” kidsen om egentligen bara var rätt korkade allihop. Denna vintermorgon var som alla andra, mörk, kall och alldeles för tidig. Mitt liv gick sin gilla gång och det var inte den lyckligaste perioden jag har upplevt.  Jag hade lyckats få två säten för mig själv och försökte krypa ihop i min vinterjacka och inträda i ett tillfälligt ide. Åtminstone tills vi anlände vid skolan.

Hållplatsen efter min sprudlade av barnröster som skar i mina öron och jag antar att jag satt med rynkad panna. Då kom ett litet blont barn, säkert en liten förstaklickare och tittade frågande på mig med sina stora ögon.

”Det är ledigt”, sade jag och försökte låta mindre tonårsbitter, för att inte skrämma denna lilla människa. När jag möter väldigt unga människor så försöker jag att alltid vara extra vänlig och verka trygg, för världen är hård nog, utan att behöva träffa på främmande människor som är otrevliga de med. Tanken på att jag skulle kunna ge en annan person en dålig känsla, bli ett negativt minne är outhärdlig.

Nåväl, barnet (jag kunde inte se om det var en pojke eller flicka, men det är också totalt irrelevant) satte sig på sätet brevid mig och var tyst. Till skillnad från alla andra skrikiga ungar, överexalterade elvaåringar så utstrålade det här barnet ett moget lugn som färgade av sig på mig. Min inneboende frustration försvann och jag satt där också tyst. Vår plats i bussen var en liten bubbla där inga dumma kommentarer och ingen mobbning fanns. Det är fruktansvärt när man ser på hur folk umgås med varandra och någon är olycklig. Men inte mellan oss två.

Bussturen varade i tjugo minuter och lämnade av barn på tre olika skolor. Min följeslagare steg av en skola före mig och här kommer det. Ögoblicket som jag aldrig glömmer.

Barnet tog sin ryggsäck, vände sig utan ett ord mot mig och strök mig över kinden. Sedan gled det av sätet och steg av bussen.

Jag såg honom eller henne aldrig igen. Trots att jag åkte med den bussen i ytterligare tre terminer. Men jag kommer alltid minnas hur len och oskuldsfull denna beröring var, hur jag inte längre kunde vara på dåligt humör för jag hade upplevt något underbart. Något som var den grå och smutsiga vardagens totala motsats.

Det är det närmsta en uppenbarelse jag kommit.

Guilty pleasures

Guilty pleasures, vanor, saker du inte kan avstå från, även om du njuter av dem med ett dåligt samvete. Du vet att du inte borde äta det där, ligga med just den personen-igen, gå in i den affären, spela ps2 hela natten..

Mitt guilty pleasure är amerikanska teveserier. Jag tittar på dem, gottar mig i hur förutsägbart dåligt och mastodont allt är. Snygga produktioner.

Nu senast har jag kollat på ”90210″, den nya Beverly Hills-serien. Den kan väl sammanfattas med ett exempel från en scen som utspelas vid frukostbordet, där barnen för en gångs skull har förberett frukost för att glädja mamman(! läs även mitt inlägg ”Matlagning och könsroller i amerikanska teveserier).

Låt mig snabbt förklara vad det handlar om i serien. En trevlig, godtrogen familj flyttar från Kansas till Beverly Hills. De femtonåriga barnen (en naiv tjej, möjligvis den sämsta skådespelerskan sedan 1867 http://inventors.about.com/library/inventors/blmotionpictures.htm) och en adopterad svart son (på det sättet kunde de få in ”the black kid” som krävs i varje rolluppsättning) är i början oroliga för att de inte ska passa in, och under den första dagen i skolan blir de utskrattade men sen tröttnade antagligen manusförfattarna på den storyn och lät dem bli vänner med the A-crowd.

Just den här mysiga familjemorgonen, då mamman i familjen inte måste duka fram och undan pratar de om The Proom och frågar  barnen om de ska gå. Dottern, som har lite kärlekstrubbel svarar:

”Well, I kind of need to be asked first.”

Föräldrarna nickar, lugnade att dottern inte har en dejt än. För vi vet ju alla hur farligt det är för små amerikanska tjejer som har en dejt…

Men det som irriterar mig, om ni inte gissat det än, är själva uttalandet. Att någon måste fråga henne. Vad i hela?!  Den här serien lanserades som ”raunchy” och det ojades över hur vågad den sades vara. Vad de glömde säga är att värderingarna hämtades direkt från femtiotalet. Vilken manusförfattare med självrespekt kan skriva en sådan replik? Eller tänker de inte på att unga människor/kvinnor år 2008 även tar sitt öde i egna händer ibland? Jag förväntar mig ingen progressiv kvinnosyn i en serie som handlar om bortskämda, plastikopererade ”tonåringar” i Beverly Hills. Men att påstå att det är otänkbart att gå på skolbalen om man inte blivit frågad av en kille är väl ändå… Otänkbart.

Varför vill man inte producera något nytt, något som är lite annorlunda? Den här långa raden av amerikanska teveserier som okritiskt porträtterar kärnfamiljer, tonårstjejer som naivt vill ha en kille att gå ut med, men som måste skyddas eftersom killarna kommer vilja ha sex! I en scen oroar sig föräldrarna över att dottern inte är hemma klockan tio på kvällen, och i nästa scen rullar brodern omkring med sin flickvän.

Det är så tröttsamt. Tjejer måste skyddas från sex, men killar i samma ålder kan ha en avspänd inställning till det hela? Är vi inte förbi detta? Att tjejer måste spara sig? Vad är det för värderingar som om och om igen redovisas i teven, och manifesteras i vårt undermedvetna?

Mitt guilty pleasure är snarare my guilty source of frustration.

Spontandöd

Kan jag råka dö, per automatik, för att jag är i Sverige?

Om cirka två veckor kommer jag att ha flyttat tillbaka till Sverige igen och nu känner jag verkligen hur det börjar närma sig. Jag ser inte fram emot det. Snarare känns det som om det är döden som kommer mig till mötes. Sverige är döden?

Varför åker jag tillbaka? Jag trivs inte i Sverige, om det nu är någon som har missat det. Jag trivs inte i ett land där folk endast lever på ytan för att slippa låtsas om allt som är fel med vårt samhälle. Anorektiska, bajsnödiga Sverige. Ursäkta det grova ordvalet.

Jag flyttar tillbaka för att plugga färdigt, för att inte behöva oroa mig för att det elitistiska universitetssystemet ska kasta ut mig härifrån efter sju år. Efter mer än sju år hade det blivit, om jag ska vara realistisk. Jag valde utmaningen, men när jag fått smaka på den tyckte jag inte att priset var värt ansträngningen. Jag kunde inte se mig själv på ”prispallen” i slutändan. Vilken gjorde vägen dit outhärdlig.

Så jag ska satsa på det jag tror att jag vill göra. Men måste jag verkligen vara i Sverige? Jag försöker komma ur mitt eget skinn, ångesten över att återvända.

Det känns fel på så många sätt.

Karriärsval. Vilket skämt.

Dagens sushi

Dagens sushi

En måndag eftermiddag sitter jag och äter sushi och läser en novellsamling av Haruki Murakami. Min teknik med ätpinnarna är så raffinerad, att jag utan problem kan sära på de tunna skivorna av inlagd ingefära. Klä mig i en svart kostym, sätt ett hentaihäfte i mina händer och du kan kalla mig Nobuki.

Nej?

Då får jag väl glömma planerna på att bli japan. ”Du kan bli allt du vill om du bara kämpar för det.” Javisst, jag är inte så säker längre. De glömde visst bort något som heter sanningen på uppfostringsanstalten.

Jag ville logga in på wordpress men hamnade på Carl Bildts blogg. Kanske är det ett tecken på att man ska läsa den? Jag har pliktskyldigast lagt till den bland mina bokmärken.

Om ditt liv var en film eller en bok, skulle man välja den delen av ditt liv där du befinner dig nu? Hur lång tid av ditt liv behövs för att göra en intressant historia? Skulle man kunna göra en teveserie om ditt liv?

Carl Bildts liv skulle säkert vara en händelserik film. Jag har lite att stå i innan jag kommer dit.

Vad är mest irriterande?

Vad är det som låter ”duns, duns, duns, duns, duns” en hel dag?

Det är de otrevliga hip hopkillarna som bor i lägenheten ovanför. De som aldrig hälsar när man möts i trappan, de som ringer på porttelefonen för att de är för lata att plocka upp sin nyckel och inte ber om ursäkt när man frågande står i dörröppningen och undrar varför de inte ens tittar på en när man var så snäll att släppa in dem.

De som har ett sånt där bordfussballspel och spelar så våldsamt att fönsterrutorna skakar och som, när man knackar på hos dem och frågar vad det är som pågår, blir ännu mer högljudda.

Duns, duns, duns.

Sitt inte hemma en hel dag när du är förkyld. Duns, duns, duns kommer göra dig galen.

Jag föredrar de som bodde där innan. Gänget med punkare som ibland på helgerna hade fantastiskt ljudstarka gräl till sent på nätterna. Men de hälsade när man möttes i trappuppgången. De var till och med trevliga.

Jag föredrar den okända människa i lägenheten intill som spelar piano. Pianospel är väl sällan irriterande, det är faktiskt vackert han eller hon är duktig och spelar klassiska stycken. Men att lyssna på när någon övar skalor är mindre lustigt.

Jag föredrar till och med folk som har högljutt sex med balkongdörren öppen på sommarkvällar.

Duns, duns duns. Vad håller ni på med däruppe?

Man tror att man vågar, men man vågar inte

För ett tag sedan insåg jag att jag levt mitt liv som en feg mullvad. Inte så att jag gömt mig i en håla under jorden och inte vågat titta ut. Nej, det är mer så att jag helt enkelt inte har vågat göra saker som jag egentligen drömmer om. Saker som ingår i min framtidsvision, så vill jag leva. Jag har hela tiden kört på Plan B, den säkra vägen.

Varför?

Den frågan har en och annan besserwisser ställt, frågat varför jag helt enkelt inte satsar på det jag helst av allt vill göra?

Nja, mja,nej, har jag sagt och vridit på mig där jag obekvämt stått ställd mot väggen. Svaret är att jag inte har någon annan anledning än att jag är rädd. Rädd för att satsa och inte lyckas. Som vilken annan människa på jorden. Jag har tänkt att jag kan köra ett säkert race och i slutändan kommer allt hända som jag drömt om. Men det kommer inte ske på det sättet. Om jag vill ha det ideala livet så börjar det här, nu. Och jag måste börja från början.

Så det är det jag gör nu. Jag tar tag i det! Min dröm, min absoluta dröm. Kan jag skriva om det på bloggen?

Nej, det är fortfarande för osäkert. Jag är verkligen i början, steget är så litet att enda möjligheten att ta det är om man är barfota.