Empati är en sak. Men att behöva lida för att andra människor inte kan ordna upp sina liv är en annan. Man kan inte styra folk, och det är väl bra. Men andra människor kan styra vissa delar av ditt liv. Vissa saker kommer vi inte ifrån. Du kan inte stänga av dina känslor gentemot människorna i ditt liv. Hur de mår, vad de gör och säger påverkar dig.

Och det kan vara riktigt irriterande ibland.

En vacker dag är du bara en bild i din älskades fotoalbum. Och dennes barn kommer bläddra nostalgiskt bland alla bilder på sina föräldrar från när de var unga och då ser de en bild på dig:

Vem är det här? frågar de och pekar på ditt leende.

Ah, det är bara någon jag var tillsammans med innan jag träffade din mamma/pappa.

Och barnet kommer titta på bilden av dig och tänka ”vilken tur att de gjorde slut ändå. För annars hade inte jag funnits”

Nja..riktigt så är det faktiskt inte. Jag har inte bloggat på ett tag och gissa vad:

Jag fanns ändå, under hela den här tiden!

Men jag hade inget att säga som passade i bloggformat. Visst har jag ojat mig över en massa samhällsföreteelser, visst har jag varit glad, frustrerad, ledsen, arg, lycklig o.s.v. Men det behövde jag inte blogga om. För jag upplevde det. Just därför var det verkligt. Jag har inte heller kommenterat så mycket på andra bloggar, jag läser och förblir likgiltig. Inte likgiltig inför temat på ett inlägg i sig, utan likgiltig inför kommentarsfältet. Så många synpunkter och så lite verkan. Det har nästan börjat bli jobbigt för folk att ses i verkligheten. Många sitter hellre själv och kollar på nerladdade teveserier än gör den ansträningen att ta sig utanför hemmet och faktiskt träffa folk. För människor… så ansträngande. Man kan väl skriva lite ibland till varandra på Facebook-chatten, för det är bara att gå offline eller blockera den andra personen innan otrevligheter uppstår. Otrevligheter uppstår inte på facebook, konfrontation… så jobbigt.

Jag är inte deprimerad, inte ens särskilt nere, för det är slöseri med energi. Vem fasen tjänar på att jag också mår dåligt? Just det, ingen. Måhända terapeuter och läkemedelsföretag, men så länge det inte är absolut nödvändigt för min överlevnad så är det heller ingen utväg. (här infogar jag en parentes med min respekt för de personer som inte har ett annat val och mår bättre med professionell hjälp. Vi har alla olika metoder att hantera vår existens i omvärlden.)

Men, när folk omkring mig mår dåligt, då blir jag inte glad. Och om jag ska vara ärlig: jag vet nästan ingen i min omgivning som har gått ut och sagt att de är lyckliga. Det finns tusen och åter tusen anledningar att må dåligt.

Men: Jag lever och därmed har jag alla (mer exakt: alla existerande) möjligheter att förbättra min och andras situation. Och därför är jag lycklig.

Utmattad efter en akademisk spurt unnar jag mig en vilopaus mitt på dagen. Ögonen är sedan ett par dagar tillbaka rödsprängda så att jag påminner om Frodo när han blivit spetsad av det där svärdet.

Jag känner alltid igen känslan av att vara sent ute. Men tills nästa gång har jag hunnit glömma hur ångesten tar sig fysiska uttryck, hur hjärnan känns som en hopsjunken deg och fingrarna stelnat två centimeter ovanför tangentbordet. Man kan inte tänka mer, man förbannar sig själv att man låtit sig hamna i samma situation igen och sluter ögonen i en förhoppning om att kunna flytta sig bakåt i tiden. Till en tid när inlämningsdatumet låg långt bort.

Men även i de stressigaste situationer, även när jag under småtimmarna vrider mig i sängen och inte kan somna för jag tänker att nu har jag sabbat hela min framtid, även då är jag ändå lycklig.

Och det får jag inte glömma. Att så snart jag klarat av alla stressiga moment så återgår mitt liv till sitt priviligerade grundtillstånd och jag stannar återigen till på vägen in till stan och andas in doften av lövverk fuktiga av sommarregn.

Jag har nog gjort några dåliga val. När det enda jag tänker på istället för att göra vad jag borde och måste är att sitta och göra musik hela dagarna, ja, då är jag nog helt fel på det .

Härom kvällen när jag stod utanför biblioteket för att låsa upp min cykel såg jag i ögonvrån en äldre kvinna som långsamt och besviket gick fram och tillbaka längs cykelstället. Hon kom fram till mig och sa:

Min cykel har blivit stoolen. (Hon pratade finlandssvenska) Min cykel har blivit stoolen.

Hon tittade lite på mig som om det var mitt fel och gick sedan vidare. När jag sedan cyklade hem så  funderade jag på cykelstölder, då jag själv blev bestulen på en fin cykel efter bara fyra dagar efter köpet. Jag mindes med vilken desperation jag själv hade genomsökt alla cykelställ i innerstaden, frustrerad och ledsen. Jag övergick till att allmänt fundera över cyklar och vilken sorts cykel kvinnan kunde ha haft, om den varit fin, lyxig eller gammal och skranglig. Nuförtiden cyklar jag på en rostig gammal cykel och är glad för det, för jag hoppas att det minskar stöldrisken. 

Då började jag fundera över min egen argumentation och hur folk tänker angående cykelstölder. Många har blivit av med sina cyklar i Uppsala och det är en oskriven regel att inte ha en fin cykel, för då får man nästan räkna med att den kommer att bli stulen. Så man väljer en skranglig, lite långsammare cykel för att slippa bli bestulen. Man får helt enkelt skylla sig själv om han har en fin cykel som kan fresta eventuella ”cykelbehövande”.

Den här argumentationen fungerar ju när det gäller cyklar. Men en liten tanke slog mig:

Det här är samma tankegång som tillämpas vid sexualbrott. Man ska inte fresta, för då har man sig själv att skylla. Tjejer och kvinnor vet om att de inte bör gå i ”utmanande” kläder, ensamma på en mörk väg på natten. Man ska inte flörta för mycket, inte vara frisläppt, för det kan ju utmana potentiella förövare. 

Om man tänker på det här så framstår det ganska tydligt att en sådan tanke fungerar på objekt, men på kvinnor? Inget mer än en cykel, som är utan egen vilja…

Det tar mig cirka 30-50 minuter att gå mellan mitt hem och innerstan, beroende på väder, humör och vilke ställe i stan jag ska till eller från. Det var svart och kallt ute, för att inte tala om det hala väglaget när jag idag skulle bege mig hemåt. Jag kollade att mobilen hade ljudet på och öppnade luckan (har en sån där vikbar telefon eller vad man nu kallar dem) ett par gånger för att titta om jag hade fått sms. Sedan började jag gå igenom telefonboken för att se vem jag kunde ringa och prata lite med. 

”Nej, vi har inte pratat på flera år, känner varandra knappt egentligen, varför har jag ens numret?”

”Nej, detta är ju ett gammalt mobilnummer.”

”Nej, vem är det här?”

”Nej, vi träffades ju förra veckan, det skulle vara konstigt om jag ringde nu, så påträngande, vad skulle vi prata om?”

”Nej, vi ska ju träffas på söndag, någon måtta får det va.”

Och så fortsatte det, tills att jag hade gått igenom hela listan. Numren till de utländska kontakterna, mina vänner i Utlandet har jag inte på den telefonen och kunde inte ringa dem.

Jag stoppade ner mobilen i fickan igen och rynkade pannan, ögonbrynen for ihop i en missnöjd min, magen drogs inåt och jag drog några djupa andetag. Det känns jobbigt, vad känns jobbigt? Jag ville vråla, skrika, gråta. Vad är det med mig? Jag vill ha sällskap, bara höra någons röst bara vara med någon (här ska tilläggas att jag precis kommit från ett café där jag träffat en vän, att jag spenderade hela gårdagen med en annan vän, jag är alltså ingen desperat ofrivillig eremit, nej det är bara så att mitt behov att sällskap är okulturellt, opassande omfattande).

Svt sänder under några veckor en dokumentärserie som heter ”Ett annat sätt att leva” (serien är BBC-producerad och heter i original ”Tribal Wives”, en titel som jag anser vara lite väl ‘exotisk’ och banal). Serien handlar om sex brittiska kvinnor som för att komma ifrån sina stressiga västerländska liv får tillbringa en månad hos olika stammar runt om på jorden. Förra veckan var det en kvinna som bodde hos Kuna-folket och den här veckan följde vi Karen som levde med waorani-stammen i ”djupaste amazonas”. Hon gick verkligen in för att passa in i deras samhälle, flådde och tillagade de kalkoner som stammens bäste jägare gav henne som ett led i sin uppvaktning. 

Karen (eller Bopo, enligt waorani-folket) berättade för kameramannen hur smickrad hon var av att bli uppvaktad av någon, någon så duktig och imponerande som den här mannen, och att ifall hon hade vuxit upp som en waorani så hade hon säkert kunna gifta sig med honom. Bopo talade även om hur lycklig hon var när hon levde där i djungeln, hur livet var fysiskt utmattande men själsligt bekymmerslöst, hur människorna var glada. umgicks med varandra och levde utan stress, utan skulder och räkningar.

(nu kommer spoilers)

Bopos uppvaktare hade stora planer och ville gifta sig med henne, vilket stammens vise män höll med om skulle vara en perfekt lösning, för då skulle hon inte behöva lämna dem och han skulle bli lycklig igen. Sagt och gjort, på avskedsfesten gifte de bort Bopo med den uppvaktande waorani och alla var lyckliga ”nu kommer hon stanna hos oss”! Bopo själv förstod i sista ögonblicket vad som höll på att hända, men med ett ansikte som strålade av glädje, bekymmerslöshet och lycka satt hon kvar och lät sig bli gift.

Nästa morgon (hon hade fått sova ensam, hennes man hade sagt till de andra männen att han inte skulle försöka älska med henne förrän hon själv sade att hon ville det, även om det kunde ta månader) vaknade hon med sorg i hjärtat. Hur skulle hon kunna säga till sin man att hon skulle åka trots allt? Hur skulle hon kunna säga det till sina vänner? Med tårarna rinnande försökte hon förklara för sin man att hon var ärad över att ha blivit gift med honom, att han var en imponerande man, men att hon var tvungen att åka ändå.

”Jag ska leva ensam tills du kommer tillbaka. Jag kommer alltid vänta på dig”, sade hennes man med ett yttre, värdigt lugn.

Där satt jag, i studentkorridorsköket framför teven och grät med Bopo, men jag var av den uppfattningen att hon skulle stanna. Stanna! Här var hon lycklig, visst det kanske anses primitivt att leva som de gör- men bara primitivt enligt våra värderingar.

Är det inte vi västerlänningar som lever primitivt? Med vår rädsla för att visa känslor, visa kroppar, rädsla för att ta kontakt med människor?

Är det inte vi som lever primitivt när vi dag ut och dag in utför sysslor (jobb, hem m.m.) som bara är en del av ett långt led där vi kanske varken ser början eller slut? Vi söker hela tiden efter en mening med allt, när det hade kunnat vara så lätt: Bygga ett hus för att skydda sig mot regnet, jaga för att få mat, väva för att skydda sig mot vinden.

Istället sitter man (jag) där, på ett bibliotek och tragglar mig igenom torra böcker för att vara förberedd inför en tenta, för att få ett bra betyg på den, för att kunna få ett bra betyg på kursen, för att ha ett bra utgångsläge när jag söker jobb, för att kunna få ett bra jobb som jag kanske, kanske trivs med, för att kunna tjäna pengar för att betala hyran, för att kunna köpaköpaköpa, för att kunna ha råd att slappna av på en semester.

Rätt?

Fel.

Min dator ville gå in på Youtube, så jag fick underkuvat hänga med och titta på ”Dessa videos rekommenderas till dig”. Döm om min förvåning när jag bland dem fann denna:

The Unicorn Song

Varför? Vad har jag tittat på för videor (videos, videor? Allt låter lika fult, videos är en anglicism och videor låter som tagit direkt ur en femårings vokabulär) som gör att Youtube anser det passande att spela upp ”The Unicorn Song?” Jag tittade på taggarna till videon, tänkte att förklaringen kanske kunde ligga där. Men icke, jag har inte sökt efter något keltiskt eller något blampied. Fast jag tyckte ju att det var ett fantastiskt stycke musik. Vem kan motstå lite dålig sång, gitarr á là Barry Louis Polisar, en låttext som handlar om olika djurarter och keltisk flöjt i slutet? Det är en perfekt kombination.

Idag har jag varit en riktig glidare. Jag kan inte låta bli det. Golvet i min studentkorridor är helt otroligt halt, varför lägga energi på tråkiga fotsteg när man kan glida? Jag känner mig jättehäftig där jag glider fram likt en havsiller fast på marken. Mindre roligt blir det den dag någon av mina korridorare öppnar sin dörr när jag håller på och glider. Aj.

Jag fick syn på den karakteristiska, blågula brevbärarcykeln och såg min chans. Äntligen skulle mysteriet lösas, Mysteriet med den försvunna posten. Jag försökte se trevlig ut när dörren till ett annat student(kyffe)hus slogs igen och brevbäraren med spänstiga steg närmade sig sagda cykel. Jag tappade nästan hakan där jag stod. Mot mig kom denna långa varelse, med ett utseende som påminde om Jennifer Carpenters (ni vet, Deb i Dexter) och hennes ”uniform” bara förstärkte intrycket. Jag förklarade mitt problem och kände mig säker på att den här kompetenta människan skulle se till att det löstes. Hennes Scarlett Johansson-hesa röst med lite norrländsk färgning försäkrade att jag från och med nu skulle få min post och hon log ett professionellt leende mot mig och vände sig mot cykeln för att gå vidare med sin dag.

Men min dag var nu upplyst lite extra. Vilken fantastisk tjej, jag föreställer mig hur hon klarar av resten av sitt liv lika galant som brevutdelningen, hur hon med spänstiga steg förbättrar människors liv och lugnar dem med sin hesa stämma.

Nog svärmat.

Solen lyser varmt och vitt och man borde gå ut och ta en promenad. Jag är sugen på att promenera och upptäcka delar av staden jag inte sett förut. Men det finns ett litet problem, jag tycker att det är så fantastiskt tråkigt att gå på promenader själv. Helt, otroligt, själsdödande trist.

Dilemma, dilemma.

Jag hade tänkt låta mitt nästa inlägg vara ett vettigt. Men tyvärr, jag känner inte för att skriva ett vettigt inlägg. Det kommer bli ett lite smågnälligt inlägg med fokus på mig själv. Bättre att låta sin frustration gå ut över bloggen än mina vänner kanske? Inte för att jag har något att klaga på när det kommer till vänner, definitivt inte. Men det hade varit trevligt att ha lite fler av dem i samma land som en själv.

Vad är det då som är att gnälla på i mitt liv? Ja, det är först och främst mig själv jag är missnöjd med. De första veckorna tillbaks här gick bra, jag var aktiv, pluggade mycket och träffade vänner och var allmänt äckligt hurtig. Och jag trivdes med det. Det var skönt att gå hemifrån halv nio på morgonen, plugga, gå på föreläsning (eller seminarium som faktiskt är), äta något, plugga vidare, gå på viktigpettriga föredrag och sen komma hem halv tio på kvällen. Vilken fröjd! Vilken lättnad det var att komma hem och veta att man hade uträttat det man skulle under dagen och nu bara kunde slappna av och sen sova gott.

Sen kom backlashen.  Resten av min ”lärarledda undervisning” blev förlagd till eftermiddagen. Vilket jag hade önskat, vilket är bra med tanke på att jag kan träffa min basgrupp vid lunchtid och tillsammans förbereder vi oss inför det kommande seminariet. Men oj vad det var dåligt för min dygnsrytm. Om man är en person som tenderar att vara trög på morgonen, och sen ha sömnproblem på natten, ja då är det en enda lång nedåtgående spiral.

Sen kom saknaden. Jag saknade min gamla ”hemstad” i Utlandet, mina vänner där, maten, min ”speciella vän” och alla soltimmar man fick gratis.

Sen kom prestationsångesten. Jag måste skriva det där förbannade pm:et, det ska bara vara tre sidor, men jag är inte inne i tänket, och det känns som en riktigt lång uppförsbacke att försöka sätta sig in i det igen.  Och tentan jag måste skriva. I grammatik och semantik. Fy. Men det måste göras, annars kan jag se min framtidsdröm melankoliskt vinka åt mig och flyga ut genom fönstret.

Sen kom aldrig CSN. Nähä? Jaha? Hur länge ska jag behöva vänta på besked? Jovisst, jag kan hitta ett jobb och försörja mig så, det är jag inte den första att göra. Men jag tycker det är fel. Jag VILL kunna plugga heltid och hur är det då tänkt att man ska jobba samtidigt? Kalla mig lat, jag känner mig priviligerad att kunna ha valet att plugga.  Jag väntar lite till.  Men det är ingen glädjefylld väntan.

Jag är ändå lycklig i grunden. Jag trivs med mitt liv, men just nu befinner jag mig i en dalgång. Tack och lov att jag är säker på att det kommer vända igen, man blir ju lyckligare av att vara produktiv.

Så, det var min klagolåt. Nu känns det bättre.