Allt som behövs är tre toner

Utmattad efter en akademisk spurt unnar jag mig en vilopaus mitt på dagen. Ögonen är sedan ett par dagar tillbaka rödsprängda så att jag påminner om Frodo när han blivit spetsad av det där svärdet.

Jag känner alltid igen känslan av att vara sent ute. Men tills nästa gång har jag hunnit glömma hur ångesten tar sig fysiska uttryck, hur hjärnan känns som en hopsjunken deg och fingrarna stelnat två centimeter ovanför tangentbordet. Man kan inte tänka mer, man förbannar sig själv att man låtit sig hamna i samma situation igen och sluter ögonen i en förhoppning om att kunna flytta sig bakåt i tiden. Till en tid när inlämningsdatumet låg långt bort.

Men även i de stressigaste situationer, även när jag under småtimmarna vrider mig i sängen och inte kan somna för jag tänker att nu har jag sabbat hela min framtid, även då är jag ändå lycklig.

Och det får jag inte glömma. Att så snart jag klarat av alla stressiga moment så återgår mitt liv till sitt priviligerade grundtillstånd och jag stannar återigen till på vägen in till stan och andas in doften av lövverk fuktiga av sommarregn.

Fara i att vara en cykel

Härom kvällen när jag stod utanför biblioteket för att låsa upp min cykel såg jag i ögonvrån en äldre kvinna som långsamt och besviket gick fram och tillbaka längs cykelstället. Hon kom fram till mig och sa:

Min cykel har blivit stoolen. (Hon pratade finlandssvenska) Min cykel har blivit stoolen.

Hon tittade lite på mig som om det var mitt fel och gick sedan vidare. När jag sedan cyklade hem så  funderade jag på cykelstölder, då jag själv blev bestulen på en fin cykel efter bara fyra dagar efter köpet. Jag mindes med vilken desperation jag själv hade genomsökt alla cykelställ i innerstaden, frustrerad och ledsen. Jag övergick till att allmänt fundera över cyklar och vilken sorts cykel kvinnan kunde ha haft, om den varit fin, lyxig eller gammal och skranglig. Nuförtiden cyklar jag på en rostig gammal cykel och är glad för det, för jag hoppas att det minskar stöldrisken. 

Då började jag fundera över min egen argumentation och hur folk tänker angående cykelstölder. Många har blivit av med sina cyklar i Uppsala och det är en oskriven regel att inte ha en fin cykel, för då får man nästan räkna med att den kommer att bli stulen. Så man väljer en skranglig, lite långsammare cykel för att slippa bli bestulen. Man får helt enkelt skylla sig själv om han har en fin cykel som kan fresta eventuella ”cykelbehövande”.

Den här argumentationen fungerar ju när det gäller cyklar. Men en liten tanke slog mig:

Det här är samma tankegång som tillämpas vid sexualbrott. Man ska inte fresta, för då har man sig själv att skylla. Tjejer och kvinnor vet om att de inte bör gå i ”utmanande” kläder, ensamma på en mörk väg på natten. Man ska inte flörta för mycket, inte vara frisläppt, för det kan ju utmana potentiella förövare. 

Om man tänker på det här så framstår det ganska tydligt att en sådan tanke fungerar på objekt, men på kvinnor? Inget mer än en cykel, som är utan egen vilja…

Ett annat sätt att leva

Det tar mig cirka 30-50 minuter att gå mellan mitt hem och innerstan, beroende på väder, humör och vilke ställe i stan jag ska till eller från. Det var svart och kallt ute, för att inte tala om det hala väglaget när jag idag skulle bege mig hemåt. Jag kollade att mobilen hade ljudet på och öppnade luckan (har en sån där vikbar telefon eller vad man nu kallar dem) ett par gånger för att titta om jag hade fått sms. Sedan började jag gå igenom telefonboken för att se vem jag kunde ringa och prata lite med. 

”Nej, vi har inte pratat på flera år, känner varandra knappt egentligen, varför har jag ens numret?”

”Nej, detta är ju ett gammalt mobilnummer.”

”Nej, vem är det här?”

”Nej, vi träffades ju förra veckan, det skulle vara konstigt om jag ringde nu, så påträngande, vad skulle vi prata om?”

”Nej, vi ska ju träffas på söndag, någon måtta får det va.”

 

Och så fortsatte det, tills att jag hade gått igenom hela listan. Numren till de utländska kontakterna, mina vänner i Utlandet har jag inte på den telefonen och kunde inte ringa dem.

Jag stoppade ner mobilen i fickan igen och rynkade pannan, ögonbrynen for ihop i en missnöjd min, magen drogs inåt och jag drog några djupa andetag. Det känns jobbigt, vad känns jobbigt? Jag ville vråla, skrika, gråta. Vad är det med mig? Jag vill ha sällskap, bara höra någons röst bara vara med någon (här ska tilläggas att jag precis kommit från ett café där jag träffat en vän, att jag spenderade hela gårdagen med en annan vän, jag är alltså ingen desperat ofrivillig eremit, nej det är bara så att mitt behov att sällskap är okulturellt, opassande omfattande).

Svt sänder under några veckor en dokumentärserie som heter ”Ett annat sätt att leva” (serien är BBC-producerad och heter i original ”Tribal Wives”, en titel som jag anser vara lite väl ‘exotisk’ och banal). Serien handlar om sex brittiska kvinnor som för att komma ifrån sina stressiga västerländska liv får tillbringa en månad hos olika stammar runt om på jorden. Förra veckan var det en kvinna som bodde hos Kuna-folket och den här veckan följde vi Karen som levde med waorani-stammen i ”djupaste amazonas”. Hon gick verkligen in för att passa in i deras samhälle, flådde och tillagade de kalkoner som stammens bäste jägare gav henne som ett led i sin uppvaktning. 

Karen (eller Bopo, enligt waorani-folket) berättade för kameramannen hur smickrad hon var av att bli uppvaktad av någon, någon så duktig och imponerande som den här mannen, och att ifall hon hade vuxit upp som en waorani så hade hon säkert kunna gifta sig med honom. Bopo talade även om hur lycklig hon var när hon levde där i djungeln, hur livet var fysiskt utmattande men själsligt bekymmerslöst, hur människorna var glada. umgicks med varandra och levde utan stress, utan skulder och räkningar.

(nu kommer spoilers)

Bopos uppvaktare hade stora planer och ville gifta sig med henne, vilket stammens vise män höll med om skulle vara en perfekt lösning, för då skulle hon inte behöva lämna dem och han skulle bli lycklig igen. Sagt och gjort, på avskedsfesten gifte de bort Bopo med den uppvaktande waorani och alla var lyckliga ”nu kommer hon stanna hos oss”! Bopo själv förstod i sista ögonblicket vad som höll på att hända, men med ett ansikte som strålade av glädje, bekymmerslöshet och lycka satt hon kvar och lät sig bli gift.

Nästa morgon (hon hade fått sova ensam, hennes man hade sagt till de andra männen att han inte skulle försöka älska med henne förrän hon själv sade att hon ville det, även om det kunde ta månader) vaknade hon med sorg i hjärtat. Hur skulle hon kunna säga till sin man att hon skulle åka trots allt? Hur skulle hon kunna säga det till sina vänner? Med tårarna rinnande försökte hon förklara för sin man att hon var ärad över att ha blivit gift med honom, att han var en imponerande man, men att hon var tvungen att åka ändå.

”Jag ska leva ensam tills du kommer tillbaka. Jag kommer alltid vänta på dig”, sade hennes man med ett yttre, värdigt lugn.

Där satt jag, i studentkorridorsköket framför teven och grät med Bopo, men jag var av den uppfattningen att hon skulle stanna. Stanna! Här var hon lycklig, visst det kanske anses primitivt att leva som de gör- men bara primitivt enligt våra värderingar.

Är det inte vi västerlänningar som lever primitivt? Med vår rädsla för att visa känslor, visa kroppar, rädsla för att ta kontakt med människor?

Är det inte vi som lever primitivt när vi dag ut och dag in utför sysslor (jobb, hem m.m.) som bara är en del av ett långt led där vi kanske varken ser början eller slut? Vi söker hela tiden efter en mening med allt, när det hade kunnat vara så lätt: Bygga ett hus för att skydda sig mot regnet, jaga för att få mat, väva för att skydda sig mot vinden.

Istället sitter man (jag) där, på ett bibliotek och tragglar mig igenom torra böcker för att vara förberedd inför en tenta, för att få ett bra betyg på den, för att kunna få ett bra betyg på kursen, för att ha ett bra utgångsläge när jag söker jobb, för att kunna få ett bra jobb som jag kanske, kanske trivs med, för att kunna tjäna pengar för att betala hyran, för att kunna köpaköpaköpa, för att kunna ha råd att slappna av på en semester.

Rätt?

Fel.

Jag, en glidare

Min dator ville gå in på Youtube, så jag fick underkuvat hänga med och titta på ”Dessa videos rekommenderas till dig”. Döm om min förvåning när jag bland dem fann denna:

The Unicorn Song

Varför? Vad har jag tittat på för videor (videos, videor? Allt låter lika fult, videos är en anglicism och videor låter som tagit direkt ur en femårings vokabulär) som gör att Youtube anser det passande att spela upp ”The Unicorn Song?” Jag tittade på taggarna till videon, tänkte att förklaringen kanske kunde ligga där. Men icke, jag har inte sökt efter något keltiskt eller något blampied. Fast jag tyckte ju att det var ett fantastiskt stycke musik. Vem kan motstå lite dålig sång, gitarr á là Barry Louis Polisar, en låttext som handlar om olika djurarter och keltisk flöjt i slutet? Det är en perfekt kombination.

Idag har jag varit en riktig glidare. Jag kan inte låta bli det. Golvet i min studentkorridor är helt otroligt halt, varför lägga energi på tråkiga fotsteg när man kan glida? Jag känner mig jättehäftig där jag glider fram likt en havsiller fast på marken. Mindre roligt blir det den dag någon av mina korridorare öppnar sin dörr när jag håller på och glider. Aj.

Solsken, heta brevbäraren och jag

Jag fick syn på den karakteristiska, blågula brevbärarcykeln och såg min chans. Äntligen skulle mysteriet lösas, Mysteriet med den försvunna posten. Jag försökte se trevlig ut när dörren till ett annat student(kyffe)hus slogs igen och brevbäraren med spänstiga steg närmade sig sagda cykel. Jag tappade nästan hakan där jag stod. Mot mig kom denna långa varelse, med ett utseende som påminde om Jennifer Carpenters (ni vet, Deb i Dexter) och hennes ”uniform” bara förstärkte intrycket. Jag förklarade mitt problem och kände mig säker på att den här kompetenta människan skulle se till att det löstes. Hennes Scarlett Johansson-hesa röst med lite norrländsk färgning försäkrade att jag från och med nu skulle få min post och hon log ett professionellt leende mot mig och vände sig mot cykeln för att gå vidare med sin dag.

Men min dag var nu upplyst lite extra. Vilken fantastisk tjej, jag föreställer mig hur hon klarar av resten av sitt liv lika galant som brevutdelningen, hur hon med spänstiga steg förbättrar människors liv och lugnar dem med sin hesa stämma.

 

Nog svärmat.

Solen lyser varmt och vitt och man borde gå ut och ta en promenad. Jag är sugen på att promenera och upptäcka delar av staden jag inte sett förut. Men det finns ett litet problem, jag tycker att det är så fantastiskt tråkigt att gå på promenader själv. Helt, otroligt, själsdödande trist.

 

Dilemma, dilemma.

När nytt och gammalt blandas

Snart kommer de träffa på varandra. Den gamla och den nya Jag. Ett nytt sinne men en gammal stad. Lite orolig är jag, för tänk om det är ett svart hål jag dras in i, tänk om jag förlorar den nya mig och inte längre vet vad som är verklighet och vad som är förflutet?

Jag ska börja på nytt men också börja om i en stad som jag bott i förut när jag var yngre och när jag var en annan person. n som inte sett alltför mycket av världen. Visst, det är ingen globetrotter som sitter och skriver nu, men jag har lärt mig konsten att se sig själv ur olika perspektiv. Att förstå min plats och min betydelse för andra.

Och nu ska jag tillbaka. Jag kommer stöta på folk som kände mig då och det är något jag måste kämpa emot. De gamla hjulspåren alltså.

2009 känns ändå bra. Inget är som jag trodde att det skulle vara men jag är trots det motiverad att göra det bästa av det jag har.

• Det var på badhuset i Utlandet som jag såg en mamma som klappade om sin lille son med ett badlakan (hur gammal kan han ha varit, fyra,  fem, sex år gammal?) och pratade med honom. Hon sa något som gjorde mig så glad. Sonen frågade:

Kan jag bli brandman?

Ja, svarade hon. Du kan bli vad du vill när du blir stor.

Vad jag vill, vadsomhelst?

Ja, vad du vill.

Så ska man uppfostra barn. Men man kan även tänka på det när man uppfostrar sig själv.

Jag är ung och jag kan bli vad jag vill!

Tycker du inte att du är ung? Då ska jag be att få berätta om nittionioåriga danska Ellen som går på Tivoli och åker Parisehjul och skrattar åt sin betjänt som är höjdrädd. Som skriver email till vänner och bekanta och skrattar över hur långsamt det går. Som planerar resor till New York. (dokumentären sågs på SVT förra veckan).

Så, hur gammal är Du egentligen?

Det skymmer

Magra och bleka. Håglösa och sura. Uniformsklädda, de flesta ser likadana ut. Otrevliga i affärer, ber inte om ursäkt när de går in i dig. Ser besvärade ut om de blir tilltalade.

Ja, jag är tillbaka i Sverige. Jag åkte in till stan en dag och chockades av det anemiska utseende som de flesta hade.  Är det på grund av klimatet? Den fuktiga kylan och frånvaron av sol? Men då borde man väl åtminstone äta? Inte se så anorektisk och trött ut som de flesta unga människor gjorde?

Och alla ”trendiga” killar med stora glasögon i mörka bågar, sidkammat här, smala byxor och klumpiga skor. Snälla?! Vad är det för fel på er? Ser ni inte att ni bär en uniform? Den svenska trenduniformen. Det är så tråkigt.

Jag vet att jag gnäller. Varför är jag tillbaka tänker kanske du som läser detta? Det är för att bli färdig med mina studier, sedan kommer jag säkerligen flytta utomlands, mina väskor kommer vara packade en månad innan jag tagit min examen.

Visst, det är förståeligt att man blir lite småsur och trött i det här vädret. Jag själv skulle kunna gå och sova klockan fyra på eftermiddagen när det redan börjat mörkna. Man blir lite ledsen. Och smått deprimerad när precis alla andra känner sig lika hängiga som en själv.

Men när jag köper ett par glasögon med väldigt stora svarta bågar, säg till mig någon.

Berg och religion

Hur förklarar man varför man inte är religiös, eller varför man är det? Hur visar man att man accepterar och förstår den som inte har samma åsikter som en själv, men att man inte någonsin kan förstå helt?

Jag är inte religiös. Jag försökte en gång i tiden, jag försökte tro på en Gud men det finns helt enkelt inte hos mig. Jag har umgåtts mycket med troende personer och jag respekterar deras åsikter, jag skulle vilja gå så långt som att säga att jag förstår dem, men ändå inte. Det finns en fundamental skillnad i våra tankesätt, som på sätt och vis inte kan överbryggas. Det kanske är lättast att förklara med en mental bild:

Föreställ dig två berg som står brevid varandra, enkla, konformade höga berg. Mitt emellan dem flyter en flod och på marken växer gräs eller buskar, det är inte viktigt. På den ena bergstoppen står jag, en icke-troende person. Om jag vänder mig mot det andra berget så ser jag en annan person stå på den andra bergstoppen. En troende person.

Jag kan se den här personen klart och tydligt, jag kan se vägen uppför berget som han eller hon måste ha vandrat. Även om jag inte har hans/hennes utsikt så kan jag ändå föreställa mig vad det är han eller hon ser. Förstår du? Jag har en aning om vad han/hon har för utsikt, men i slutändan är det inte min utsikt.

För jag står ju på mitt eget berg. Och jag trivs med min utsikt. Det finns absolut ingen anledning för mig att vandra ner för detta berg, simma över floden och vandra upp för det andra berget. Ingen anledning som helst. Det finns ingen vilja att lämna min bergstopp, och jag skulle tro att personen på den andra bergstoppen känner likadant.

Varför hamnade jag just på det oreligiösa berget? Kanske för att det var en kortare väg att gå från mitt hus? Det är mycket möjligt.

Även jag har en skyddsängel

Jag är ingen särskilt spirituell person. Jag tror inte på övernaturliga väsen. Om de finns, ja då är det trevligt, men tills dess att de visar sig så bryr jag inte min hjärna om det nämnvärt. Däremot upplevde jag en gång något som många kanske skulle kalla en ”uppenbarelse” eller ”möta sin skyddsängel”.

Det var något så opoetiskt som en morgon på skolbussen. Jag gick på den tiden i högstadiet och hatade morgnar, hatade alla enerverande människor/barn på bussen, hatade de ”coola” kidsen om egentligen bara var rätt korkade allihop. Denna vintermorgon var som alla andra, mörk, kall och alldeles för tidig. Mitt liv gick sin gilla gång och det var inte den lyckligaste perioden jag har upplevt.  Jag hade lyckats få två säten för mig själv och försökte krypa ihop i min vinterjacka och inträda i ett tillfälligt ide. Åtminstone tills vi anlände vid skolan.

Hållplatsen efter min sprudlade av barnröster som skar i mina öron och jag antar att jag satt med rynkad panna. Då kom ett litet blont barn, säkert en liten förstaklickare och tittade frågande på mig med sina stora ögon.

”Det är ledigt”, sade jag och försökte låta mindre tonårsbitter, för att inte skrämma denna lilla människa. När jag möter väldigt unga människor så försöker jag att alltid vara extra vänlig och verka trygg, för världen är hård nog, utan att behöva träffa på främmande människor som är otrevliga de med. Tanken på att jag skulle kunna ge en annan person en dålig känsla, bli ett negativt minne är outhärdlig.

Nåväl, barnet (jag kunde inte se om det var en pojke eller flicka, men det är också totalt irrelevant) satte sig på sätet brevid mig och var tyst. Till skillnad från alla andra skrikiga ungar, överexalterade elvaåringar så utstrålade det här barnet ett moget lugn som färgade av sig på mig. Min inneboende frustration försvann och jag satt där också tyst. Vår plats i bussen var en liten bubbla där inga dumma kommentarer och ingen mobbning fanns. Det är fruktansvärt när man ser på hur folk umgås med varandra och någon är olycklig. Men inte mellan oss två.

Bussturen varade i tjugo minuter och lämnade av barn på tre olika skolor. Min följeslagare steg av en skola före mig och här kommer det. Ögoblicket som jag aldrig glömmer.

Barnet tog sin ryggsäck, vände sig utan ett ord mot mig och strök mig över kinden. Sedan gled det av sätet och steg av bussen.

Jag såg honom eller henne aldrig igen. Trots att jag åkte med den bussen i ytterligare tre terminer. Men jag kommer alltid minnas hur len och oskuldsfull denna beröring var, hur jag inte längre kunde vara på dåligt humör för jag hade upplevt något underbart. Något som var den grå och smutsiga vardagens totala motsats.

Det är det närmsta en uppenbarelse jag kommit.

Man tror att man vågar, men man vågar inte

För ett tag sedan insåg jag att jag levt mitt liv som en feg mullvad. Inte så att jag gömt mig i en håla under jorden och inte vågat titta ut. Nej, det är mer så att jag helt enkelt inte har vågat göra saker som jag egentligen drömmer om. Saker som ingår i min framtidsvision, så vill jag leva. Jag har hela tiden kört på Plan B, den säkra vägen.

Varför?

Den frågan har en och annan besserwisser ställt, frågat varför jag helt enkelt inte satsar på det jag helst av allt vill göra?

Nja, mja,nej, har jag sagt och vridit på mig där jag obekvämt stått ställd mot väggen. Svaret är att jag inte har någon annan anledning än att jag är rädd. Rädd för att satsa och inte lyckas. Som vilken annan människa på jorden. Jag har tänkt att jag kan köra ett säkert race och i slutändan kommer allt hända som jag drömt om. Men det kommer inte ske på det sättet. Om jag vill ha det ideala livet så börjar det här, nu. Och jag måste börja från början.

Så det är det jag gör nu. Jag tar tag i det! Min dröm, min absoluta dröm. Kan jag skriva om det på bloggen?

Nej, det är fortfarande för osäkert. Jag är verkligen i början, steget är så litet att enda möjligheten att ta det är om man är barfota.