Man kan inte isolera sig

Empati är en sak. Men att behöva lida för att andra människor inte kan ordna upp sina liv är en annan. Man kan inte styra folk, och det är väl bra. Men andra människor kan styra vissa delar av ditt liv. Vissa saker kommer vi inte ifrån. Du kan inte stänga av dina känslor gentemot människorna i ditt liv. Hur de mår, vad de gör och säger påverkar dig.

 

Och det kan vara riktigt irriterande ibland.

En vacker dag

 

En vacker dag är du bara en bild i din älskades fotoalbum. Och dennes barn kommer bläddra nostalgiskt bland alla bilder på sina föräldrar från när de var unga och då ser de en bild på dig:

Vem är det här? frågar de och pekar på ditt leende.

Ah, det är bara någon jag var tillsammans med innan jag träffade din mamma/pappa.

Och barnet kommer titta på bilden av dig och tänka ”vilken tur att de gjorde slut ändå. För annars hade inte jag funnits”

Jag syns, alltså finns jag

Nja..riktigt så är det faktiskt inte. Jag har inte bloggat på ett tag och gissa vad:

Jag fanns ändå, under hela den här tiden!

Men jag hade inget att säga som passade i bloggformat. Visst har jag ojat mig över en massa samhällsföreteelser, visst har jag varit glad, frustrerad, ledsen, arg, lycklig o.s.v. Men det behövde jag inte blogga om. För jag upplevde det. Just därför var det verkligt. Jag har inte heller kommenterat så mycket på andra bloggar, jag läser och förblir likgiltig. Inte likgiltig inför temat på ett inlägg i sig, utan likgiltig inför kommentarsfältet. Så många synpunkter och så lite verkan. Det har nästan börjat bli jobbigt för folk att ses i verkligheten. Många sitter hellre själv och kollar på nerladdade teveserier än gör den ansträningen att ta sig utanför hemmet och faktiskt träffa folk. För människor… så ansträngande. Man kan väl skriva lite ibland till varandra på Facebook-chatten, för det är bara att gå offline eller blockera den andra personen innan otrevligheter uppstår. Otrevligheter uppstår inte på facebook, konfrontation… så jobbigt.

Jag är inte deprimerad, inte ens särskilt nere, för det är slöseri med energi. Vem fasen tjänar på att jag också mår dåligt? Just det, ingen. Måhända terapeuter och läkemedelsföretag, men så länge det inte är absolut nödvändigt för min överlevnad så är det heller ingen utväg. (här infogar jag en parentes med min respekt för de personer som inte har ett annat val och mår bättre med professionell hjälp. Vi har alla olika metoder att hantera vår existens i omvärlden.)

Men, när folk omkring mig mår dåligt, då blir jag inte glad. Och om jag ska vara ärlig: jag vet nästan ingen i min omgivning som har gått ut och sagt att de är lyckliga. Det finns tusen och åter tusen anledningar att må dåligt.

Men: Jag lever och därmed har jag alla (mer exakt: alla existerande) möjligheter att förbättra min och andras situation. Och därför är jag lycklig.

Uppäten av Uppsala

Jag hade tänkt låta mitt nästa inlägg vara ett vettigt. Men tyvärr, jag känner inte för att skriva ett vettigt inlägg. Det kommer bli ett lite smågnälligt inlägg med fokus på mig själv. Bättre att låta sin frustration gå ut över bloggen än mina vänner kanske? Inte för att jag har något att klaga på när det kommer till vänner, definitivt inte. Men det hade varit trevligt att ha lite fler av dem i samma land som en själv.

Vad är det då som är att gnälla på i mitt liv? Ja, det är först och främst mig själv jag är missnöjd med. De första veckorna tillbaks här gick bra, jag var aktiv, pluggade mycket och träffade vänner och var allmänt äckligt hurtig. Och jag trivdes med det. Det var skönt att gå hemifrån halv nio på morgonen, plugga, gå på föreläsning (eller seminarium som faktiskt är), äta något, plugga vidare, gå på viktigpettriga föredrag och sen komma hem halv tio på kvällen. Vilken fröjd! Vilken lättnad det var att komma hem och veta att man hade uträttat det man skulle under dagen och nu bara kunde slappna av och sen sova gott.

Sen kom backlashen.  Resten av min ”lärarledda undervisning” blev förlagd till eftermiddagen. Vilket jag hade önskat, vilket är bra med tanke på att jag kan träffa min basgrupp vid lunchtid och tillsammans förbereder vi oss inför det kommande seminariet. Men oj vad det var dåligt för min dygnsrytm. Om man är en person som tenderar att vara trög på morgonen, och sen ha sömnproblem på natten, ja då är det en enda lång nedåtgående spiral.

Sen kom saknaden. Jag saknade min gamla ”hemstad” i Utlandet, mina vänner där, maten, min ”speciella vän” och alla soltimmar man fick gratis.

Sen kom prestationsångesten. Jag måste skriva det där förbannade pm:et, det ska bara vara tre sidor, men jag är inte inne i tänket, och det känns som en riktigt lång uppförsbacke att försöka sätta sig in i det igen.  Och tentan jag måste skriva. I grammatik och semantik. Fy. Men det måste göras, annars kan jag se min framtidsdröm melankoliskt vinka åt mig och flyga ut genom fönstret.

Sen kom aldrig CSN. Nähä? Jaha? Hur länge ska jag behöva vänta på besked? Jovisst, jag kan hitta ett jobb och försörja mig så, det är jag inte den första att göra. Men jag tycker det är fel. Jag VILL kunna plugga heltid och hur är det då tänkt att man ska jobba samtidigt? Kalla mig lat, jag känner mig priviligerad att kunna ha valet att plugga.  Jag väntar lite till.  Men det är ingen glädjefylld väntan.

Jag är ändå lycklig i grunden. Jag trivs med mitt liv, men just nu befinner jag mig i en dalgång. Tack och lov att jag är säker på att det kommer vända igen, man blir ju lyckligare av att vara produktiv.

Så, det var min klagolåt. Nu känns det bättre.

I backspegeln

Youth is wasted on the young – George Bernard Shaw

Barn är ett folk och de bor i ett främmande land – Björn Afzelius

När det ges en gratis julkonsert i kyrkan brevid ditt hus, vem är du då att inte gå dit? Häromdagen satt jag och lyssnade på gymnasieungdomar som uppträdde med jullåtar, Disneylåtar och fantastiska slagverkskompositioner. Jag tycker väldigt mycket om körmusik (Fast nja, i Uppsala var det faktiskt lite tråkigt att lyssna på körerna eftersom de mest sjöng klassiska stycken och gamla svenska visor. Man får faktiskt blanda upp det och piffa till det lite i min åsikt) och njöt av deras klara röster och spretiga frisyrer. Jag kom dit utan sällskap och kände mig till en början ensam och lite malplacerad bland alla stolta släktingar. Men tillsammans med den första sjungna tonen försvann min osäkerhet. Tyvärr var kyrkan fullsatt och jag var, inte helt oväntat, lite sent ditkommen och fick sitta långt bak. Jag kunde se de bakre raderna av sjungande elever men förtretligt nog inte solisterna. Nåväl, jag lyssnade ju inte med ögonen utan öronen och lät istället blicken glida över folkmassan. Och då kände jag av det. Min ålder.

Jag satt och tittade på de unga i kyrkan som kommit dit för att lyssna och kanske framförallt titta på sina vänner och jag kände tydligt hur jag inte tillhörde dem längre. När man bor utomlands i en universitetsstad, då har man inte mycket med tonåringar att göra. Visst, man ser dem på stan ibland men man registrerar dem inte. Men här var det svenska ungdomar som satt överallt omkring mig. Jag har varit en av dem och därför var olikheterna så uppenbara. En gång var även jag en självmedveten tonåring som suktade efter de snygga människorna som aldrig tycktes lägga märke till en. Jag vill inte beklaga mig, jag hade en lycklig tonårs- gymnasietid och jag tror att jag lyckades uppskatta den också, men å andra sidan har jag inte saknat den i efterhand heller. Inte förrän den dagen i kyrkan.

Jag tittade på deras upptuperade frisyrer, deras kläder – trendiga, men trenden som är för tonåringar, deras blickar som de trodde sig byta ut i hemlighet. Jag såg deras osäkerhet, när man varken är barn eller vuxen och jag såg att de delade en hemlig värld som varken jag eller någon annan vuxen ingick i.

Björn Afzelius sjöng om att barn lever i en hemlig värld. Men han glömde bort att tonåringar också har en alldeles egen värld, som vi inte bara inte ingår i, utan från vilken vi är strängt portförbjudna. Ett barns värld, med lek och fantasi är, skulle jag gissa, rätt universell och har nog varit mer eller mindre likadan genom alla tider. Jag menar att man lekt kull, kurragömma, familj o.s.v. Givetvis är lekarna kulturellt betingade/styrda, men de har ändå bestått till den grad att alla vi som inte är barn ändå kan sätta oss in i det igen, och försöka förstå det.

Men tonåringarnas värld är helt annorlunda. Den är det modernaste som finns, den förnyas ständigt, och därför kan man inte hänga med. Vem kan skriva ett sms snabbare än en fjortonåring? Vem, förutom tonåringar kan prata i smileys? Jag kan inte det, jag är ute. Du som läser det här är antagligen också ute. Jag förstår inte deras attityd eller skämt, jag pratar inte deras språk och jag förstår oftast inte varför de lyssnar på den musik de gillar.

Det är en magisk värld, men säg det för guds skull inte till en tonåring. Du fattar ändå inte. Du får inte förstå, för det handlar just om att frigöra sig både från småbarn och att ta avstånd ifrån vuxna som idealiserade figurer.

När jag satt där i kyrkan så slog det mig, lite i senaste laget kan man tycka, att jag aldrig kommer att vara sexton år igen. Jag är ofta glad över att jag kan betrakta det utifrån, och jag sitter inte och sörjer att jag blivit äldre, men på något plan trodde jag nog att jag skulle få en chans till att vara ung.

Det satt en flicka i kyrkan, hon kan ha varit mellan 13-15 år. Hon satt brevid sina föräldrar och hade en väldigt trött blick. Håret var färgat svart och den raka, tjocka luggen hängde ner över pannan men slutade strax ovanför de kolsvart sminkade ögonen. Hon hade piercat läppen och såg allmänt ”rebellisk” ut. Och missnöjd, hon såg väldigt missnöjd ut. Jag såg mig omkring ytterligare en gång och kände igen misstron i några tonåringars ögon när en lärare drog ett torrt skämt. Och jag undrade om man är för ung för att vara ung när man är ung?

Antagligen, men den riktiga tragedin ligger i att vi sörjer det vi ser i backspegeln istället för att glädjas åt att vi fortfarande kan köra bilen.

Guilty pleasures

Guilty pleasures, vanor, saker du inte kan avstå från, även om du njuter av dem med ett dåligt samvete. Du vet att du inte borde äta det där, ligga med just den personen-igen, gå in i den affären, spela ps2 hela natten..

Mitt guilty pleasure är amerikanska teveserier. Jag tittar på dem, gottar mig i hur förutsägbart dåligt och mastodont allt är. Snygga produktioner.

Nu senast har jag kollat på ”90210″, den nya Beverly Hills-serien. Den kan väl sammanfattas med ett exempel från en scen som utspelas vid frukostbordet, där barnen för en gångs skull har förberett frukost för att glädja mamman(! läs även mitt inlägg ”Matlagning och könsroller i amerikanska teveserier).

Låt mig snabbt förklara vad det handlar om i serien. En trevlig, godtrogen familj flyttar från Kansas till Beverly Hills. De femtonåriga barnen (en naiv tjej, möjligvis den sämsta skådespelerskan sedan 1867 http://inventors.about.com/library/inventors/blmotionpictures.htm) och en adopterad svart son (på det sättet kunde de få in ”the black kid” som krävs i varje rolluppsättning) är i början oroliga för att de inte ska passa in, och under den första dagen i skolan blir de utskrattade men sen tröttnade antagligen manusförfattarna på den storyn och lät dem bli vänner med the A-crowd.

Just den här mysiga familjemorgonen, då mamman i familjen inte måste duka fram och undan pratar de om The Proom och frågar  barnen om de ska gå. Dottern, som har lite kärlekstrubbel svarar:

”Well, I kind of need to be asked first.”

Föräldrarna nickar, lugnade att dottern inte har en dejt än. För vi vet ju alla hur farligt det är för små amerikanska tjejer som har en dejt…

Men det som irriterar mig, om ni inte gissat det än, är själva uttalandet. Att någon måste fråga henne. Vad i hela?!  Den här serien lanserades som ”raunchy” och det ojades över hur vågad den sades vara. Vad de glömde säga är att värderingarna hämtades direkt från femtiotalet. Vilken manusförfattare med självrespekt kan skriva en sådan replik? Eller tänker de inte på att unga människor/kvinnor år 2008 även tar sitt öde i egna händer ibland? Jag förväntar mig ingen progressiv kvinnosyn i en serie som handlar om bortskämda, plastikopererade ”tonåringar” i Beverly Hills. Men att påstå att det är otänkbart att gå på skolbalen om man inte blivit frågad av en kille är väl ändå… Otänkbart.

Varför vill man inte producera något nytt, något som är lite annorlunda? Den här långa raden av amerikanska teveserier som okritiskt porträtterar kärnfamiljer, tonårstjejer som naivt vill ha en kille att gå ut med, men som måste skyddas eftersom killarna kommer vilja ha sex! I en scen oroar sig föräldrarna över att dottern inte är hemma klockan tio på kvällen, och i nästa scen rullar brodern omkring med sin flickvän.

Det är så tröttsamt. Tjejer måste skyddas från sex, men killar i samma ålder kan ha en avspänd inställning till det hela? Är vi inte förbi detta? Att tjejer måste spara sig? Vad är det för värderingar som om och om igen redovisas i teven, och manifesteras i vårt undermedvetna?

Mitt guilty pleasure är snarare my guilty source of frustration.

Spontandöd

Kan jag råka dö, per automatik, för att jag är i Sverige?

Om cirka två veckor kommer jag att ha flyttat tillbaka till Sverige igen och nu känner jag verkligen hur det börjar närma sig. Jag ser inte fram emot det. Snarare känns det som om det är döden som kommer mig till mötes. Sverige är döden?

Varför åker jag tillbaka? Jag trivs inte i Sverige, om det nu är någon som har missat det. Jag trivs inte i ett land där folk endast lever på ytan för att slippa låtsas om allt som är fel med vårt samhälle. Anorektiska, bajsnödiga Sverige. Ursäkta det grova ordvalet.

Jag flyttar tillbaka för att plugga färdigt, för att inte behöva oroa mig för att det elitistiska universitetssystemet ska kasta ut mig härifrån efter sju år. Efter mer än sju år hade det blivit, om jag ska vara realistisk. Jag valde utmaningen, men när jag fått smaka på den tyckte jag inte att priset var värt ansträngningen. Jag kunde inte se mig själv på ”prispallen” i slutändan. Vilken gjorde vägen dit outhärdlig.

Så jag ska satsa på det jag tror att jag vill göra. Men måste jag verkligen vara i Sverige? Jag försöker komma ur mitt eget skinn, ångesten över att återvända.

Det känns fel på så många sätt.

Karriärsval. Vilket skämt.

Dagens sushi

Dagens sushi

En måndag eftermiddag sitter jag och äter sushi och läser en novellsamling av Haruki Murakami. Min teknik med ätpinnarna är så raffinerad, att jag utan problem kan sära på de tunna skivorna av inlagd ingefära. Klä mig i en svart kostym, sätt ett hentaihäfte i mina händer och du kan kalla mig Nobuki.

Nej?

Då får jag väl glömma planerna på att bli japan. ”Du kan bli allt du vill om du bara kämpar för det.” Javisst, jag är inte så säker längre. De glömde visst bort något som heter sanningen på uppfostringsanstalten.

Jag ville logga in på wordpress men hamnade på Carl Bildts blogg. Kanske är det ett tecken på att man ska läsa den? Jag har pliktskyldigast lagt till den bland mina bokmärken.

Om ditt liv var en film eller en bok, skulle man välja den delen av ditt liv där du befinner dig nu? Hur lång tid av ditt liv behövs för att göra en intressant historia? Skulle man kunna göra en teveserie om ditt liv?

Carl Bildts liv skulle säkert vara en händelserik film. Jag har lite att stå i innan jag kommer dit.

Börja?

Men egentligen är den inte så ny, det är bara en fortsättning på min gamla blogg, med förhoppningen att det här ska vara bättre och att jag ska uppdatera oftare. Kanske kommer det till och med finnas någon skönlitterär text skriven av undertecknad. Vem vet… Det kanske är en alldeles ny början ändå.

Men det kommer säkerligen ta tid innan jag vet hur allt fungerar här på wordpress. Som att skilja på ”sidor” och ”inlägg”.