Hört på spårvagnen

Berlin. Ljummen vårmorgon. Klockan är cirka halv fem och ute börjar det ljusna.

Jag hade varit ute mycket längre än jag egentligen tänkt, men det hade det varit värt. Nu satt jag på spårvagnen, lutade huvudet trött mot rutan och njöt av den slappa stämningen.

Plötsligt stördes tystnaden av en fransos med vänlig röst.

”This is my only floot”

Jag lyfte blicken diskret och såg en hippie ung man med tovigt hår och smutsiga linnebyxor. Han dansade fram på lätta fötter (ja, han hade förstås inga skor på) och satte sig på ett säte innan han fortsatte berätta om sin ”floot”.

”This my floot” sade han till alla och ingen samtidigt som han höll upp en smal träflöjt.

”I got it from a friend in Peru. Yes. We were on a mountain, me and all my friends, we were making a sex musical. We had sex and made music.” (paus)
”It was beautiful.”

image

Hej, ska vi bli vänner?

Ja, hur ska man göra?

När man ser en främmande person någonstans. På stan, på ett café eller en klubb och känner en starkt sug där i magtrakten som säger att visst skulle ni två kunna bli så himla bra vänner! När man är alldeles övertygad om att den där främlingen skulle kunna bli en riktigt bra kompis. Någon med en så cool stil och en frisyr som du själv skulle vilja ha. Säkert gillar ni samma musik också och skulle kunna gå på en massa bra konserter tillsammans.

Kaki King i London 2010

Men det är en helt främmande person som kanske inte alls har samma intresse av en själv. Eller om de bara tror att man försöker stöta på dem. Jag vet av erfarenhet att det inte alltid fungerar så bra att gå fram till en främling och försöka lära känna denne. Tänk om det bara är från min sida som den här känslan av vänpotential uppstått? Tänk om den här intressanta personen slängde en blick på mig och tycker att jag verkar vara en tråkmåns med smaklösa strumpor, någon som bara lyssnar på Magnus Uggla. Tänk om jag inte alls utstrålar det jag hoppas att jag utstrålar? Jag vet inte hur det är för er, men vid dylika tillfällen känner jag  mig som en liten nioåring som vill bli kompis med klassens cooling men som är alldeles, alldeles för mesig. Det gör det ju alldeles omöjligt för mig att försöka ta kontakt.

"Varför är kärlek så svårt?" Varför är vänskap så svårt?

Hur gör man? Hur tar man kontakt? Varför måste det vara så svårt bara för att man är vuxen och försöker navigera sig fram till vänskapliga relationer bland alltför många sociala konventioner som det ibland bara känns som om de gör livet svårare för oss. Som om de gör oss till isolerade människor.

Vad har ni för tips? Hur ska jag göra nästa gång jag ser någon som jag vill lära känna som vän?

Porträttet

Så jag hade lämnat studenttidens sorglösa era bakom mig.

Ni vet, tiden då en stannade uppe länge på nätterna och ojade sig över uppsatser som skulle skrivas, facklitteratur som skulle läsas, billiga caféer som skulle besökas, kläder som skulle provas och ölsorter som skulle testas.

Tiden då en trodde att en hade mycket att tänka på. Då en inte tänkte på det faktum att en visste vad en skulle göra och var en skulle vara under de närmaste åren. Då utlandsvistelser var lika enkelt som att fylla i en adressändring på nätet.

Den tiden låg nu bakom mig. Jag skulle bli en arbetande samhällsmedborgare. Fast i Tyskland. Ni vet.

Byråkratins högborg.

kafkas slott?

[bild via]

Jag läste en massa artiklar och tips om hur en skriver jobbansökningar, hur en ska vara klädd och bete sig på en arbetsintervju och hur en bör se ut på bilden som fästs på cv:et (så manlig som möjligt, bara så att ni vet.)

Och jag är inte den som är den. Jag tog till mig av alla tips och insåg att det var bäst att lägga ut lite pengar på att gå till en professionell fotograf och låta mig förevigas i hög kvalitet. Jag sökte på internet efter en bra och prisvärd fotograf, och snabbt skulle det gå och i närheten skulle studion ligga. Jag valde ut kläder som fick mig att se professionell och kompetent ut. Jag gick till fotostudion. Jag satte mig på den lilla pallen medan den hurtiga fotografen tornade upp sig med ett gigantiskt objektiv framför mig och befallde mig att le, le, le lite större nu.

stort objektiv

[bild via]

Klick-pow, klick-pow, klick-pow lät de bländande blixtarna som skrämde bort mitt försiktiga leende.

Efter fem minuters leende- och bländningstortyr fick jag se bilder på mig själv i alldeles för hög upplösning och välja ut den som såg bäst ut. Jag betalade och stoppade ner skivan i min väska.

Väl hemma tittade jag noga på bilderna (en i färg och en i svartvitt) igen och insåg den hemska sanningen:

Jag såg fruktansvärd ut.

På något sätt hade jag blivit en 15 år äldre, konservativ politiker med fönfrisyr. Det fanns absolut inget som uttryckte att jag är en sympatisk person, någon som bryr sig om sina medmänniskor.

Jag såg ut som någon som säger saker som ”vi måste skära ner på vårdkostnaderna” och ”vi kan öka vår ROI genom att öka antalet arbetstimmar och minska lönerna med 40% samt låta våra praktikanter städa toaletterna innan arbetsdagen börjar.”

via clickr.com

Personen på bilden hade ingenting med mig att göra.

Så jag plockade fram min 6 år gamla digitalkamera (jag vill inte kalla den skruttig och såra dess känslor, den har tjänat mig väl under alla dessa år) och tog ett porträtt med hjälp av självutlösaren i det bleka vinterljuset som smög sig genom fönsterrutan. Och det blev precis som jag ville ha det.

Dagens lärdom: Ska man ha någonting gjort bra så får man väl göra det själv.

Grannens bebis

När jag flyttade in i min nuvarande lägenhet hade jag ingen aning om att väggarna in till grannen var så tunna.

Efter ungefär en månad i nya lägenheten, då jag var lyckligt ovetande om detta faktum ändrades läget radikalt när grannarna fick ett barn. En liten bebis.

via

Vad kan jag säga om den här bebisen? Den tycks ha ett enda intresse.

Grannens bebis skriker när…

  1. den är ledsen
  2. den är glad
  3. den är hungrig
  4. den är mätt
  5. den är trött
  6. den är pigg
  7. den leker
  8. den sitter still
  9. mormor är på besök
  10. mamma sjunger
  11. mamma pratar i telefon
  12. klockan slagit 06.00 och fram tills att jag lämnar lägenheten
  13. Samtliga svar ovan är korrekta.

En gissning?

Bokmald om böcker

Hej mina försummade bloggläsare!

Det var ett tag sedan jag skrev, men eftersom jag vet att cirka 66% av mina läsare reser bort i morgon tänkte jag att det passade bra med ett inlägg idag. 2012 års första inlägg kommer inte att handla om det gångna året, inte heller om mina planer för det här året utan rätt och slätt om böcker.

Ni kanske har funderat över varför mitt bloggalias är ”Bokmald”?

När jag startade den här bloggen för en massa år sedan (då på Metrobloggen) var tanken att jag skulle skriva om böcker. Böcker jag läste, böcker jag tänkte läsa och böcker jag inte tänkte läsa. Ja, ni fattar.

Problemet var att jag läste så fasansfullt tråkiga böcker – kurslitteratur kallas det visst. Men nu, kära vänner och bloggläsare, ska jag ta igen det! Nu när jag inte längre måste färgmarkera viktiga paragrafer i böcker med upphetsande titlar som ”Metoder i brukstextanalys” har jag fått mer lust att läsa skönlitteratur igen. Här är några av de böcker jag nyligen klarat av:

En klassiker som jag alltid tidigare bara låtsas att jag har läst. Nickat när folk talat om den, lyssnat uppmärksamt och med en blick som säger ”Jag lyssnar på vad du säger, men jag skulle kunna säga precis lika mycket om boken och dessutom mer välformulerat… Om jag bara ville.” När jag väl läste boken kände jag redan till historien, först genom Jasper Ffordes fantasifulla ”Var är Jane Eyre” och sedan för att jag såg filmen med Mia Wasikowska och Michael Fassbender. Ja, jag såg filmen först, jag är en SÅDAN person.

Jag läste en gammal översättning till tyska och fröjdades över det vackra och komplicerade språket och det långsamma berättartempot.

Efter Jane Eyre gav jag mig i kast med en bok som ni säkert hört talas om:

Jag fick boken av en vän som gärna skänker bort sina saker. Det var snällt tyckte jag, men nu är den min och jag kommer att behålla den. Jag vet flera personer som av princip skänker sina böcker vidare, men jag är för materialistisk för det. Om jag läst en bok och tyckt om den så vill jag ha den kvar, kanske läser jag om den, kanske vill jag bara ta fram den igen och känna på den och veta att den finns där.

Just Kids är en fantastisk bok. Den är ett slags biografi över och kärleksförklaring till Robert Mapplethorne, men inte bara det. Språket är poetiskt och inspirerande och det blir tydligt att Patti Smith är en poet först och musiker i andra hand. Jag läste den på engelska och vet ingenting om den svenska översättningen, men jag rekommenderar inte att läsa den på engelska för den som känner sig osäker på sina språkkunskaper, då jag tror att mycket av skönheten i texten skulle gå en förbi.

Jag var alldeles trollbunden av historien och språket och försjönk in i Patti Smiths värld så fort mina ögon föll på hennes ord. När jag hade kommit igenom hälften kände jag mig rädd att fortsätta, för jag ville inte läsa ut boken. Då passade det bra att läsa nästa bok, som jag hade fått i julklapp:

Jag hade uttryckt en önskan att läsa böcker skriva på svenska, gärna med ett kreativt språk så att jag skulle slippa fundera över översättningsstrategier och för att  jag insåg att det blir väldigt sällan som jag läser böcker av svenska författare. Geim är en rafflande thriller, även om jag vill skjuta mig själv i foten för att jag använder ord som ”rafflande”. Det fanns en hel del som jag störde mig på i boken, bland annat huvudpersonens språk, fast jag förstår vad författaren försökte göra och uppskattar att han tog sig friheter med språket och hade en karaktär som faktiskt pratade så som folk pratar idag. Den konspirationsteoretiker som vill läsa något underhållande gör helt rätt i att investera i Geim.

Härnäst kommer jag att sätta tänderna i en annan julklapp:

Jag har ingen aning om vad för typ av story det är, men jag har hittills läst en halv sida och den verkar redan spännande. Den har mottagit alldeles fantastisk kritik så mina förväntningar är höga. Den som vill ha en recension kan få vänta länge för de enda tillfällena jag tycks ha att läsa nuförtiden tycks vara när jag åker tunnelbana.

En gång för länge sedan…

Låt oss ta en titt i den skelettfyllda skamgarderob som kallas för ”det förflutna”.

Som ni vet var det ju nyligen Halloween, något man kan välja att utnyttja som ursäkt för att klä ut sig alternativt spöka ut sig på det mest absurda sätt. Visst finns det fortfarande övervägande många personer som väljer att dra på sig något tajt, glansigt och minimalt och gå ut som en sexigare och roligare version av sig själva, men det finns också de som väljer något ”läskigt”. Som en vampyr eller zombie. Eller häxa.

Med alla häxor och bilder på häxor som flugit runt de senaste dagarna slängdes jag därför tillbaks i tiden och ställdes öga mot öga med saker som jag en gång i tiden gillade och tyckte var coola. Och det tar emot att säga det här om jag ska vara ärlig, men…

Jag tyckte att tonårshäxan Sabrina var cool.

via

Jag ville ha hennes kläder.

Åh, härliga syntetmaterial kom till mig! via

Jag tyckte att hennes pojkvän var världens gulligaste.

Det här förklarar alldeles för väl varför jag trodde att den äkta kärleken skulle komma i en välmenande men lite smått töntig och klantig förpackning. via

För att inte tala om hennes coola faster.

Aunt ZeldaHon var både smart, kompetent och (o)dödligt snygg. via

Om jag åtminstone kunde stoltsera med att jag redan på den tiden lyssnade på bra musik.

Jajjemän, jag hade till och med deras debutalbum. Och ja, jag diggar fortfarande med huvudet när jag hör låten.

LP-lover

I mitt hem finns en LP-spelare. En härligt 70-talsbrun, stilren underbar LP-spelare.

via

Ljudet mina vänner, är fantastiskt, levande, rikt, djupt ja ni fattar grejen: jag är helsåld på LP-livet. Problemet är bara att jag inte har så många LP-skivor (än). Det är klart att jag gärna bläddrar bland de gigantiska omslagen på loppmarknader och LP-butiker och om de bara kostar 2 euro är saken avgjord, inte sant?

Men vad ska man investera i för sorts LP-skivor? Tyvärr är det av olika anledningar (finansiella, rumsliga) inte möjligt att köpa alla skivor i varenda genre jag någonsin skulle kunna tänkas vilja ha.

Inte min samling via

Klassisk musik är en självklarhet. Jag har också en romantisk föreställning om att lyssna på jazz och dricka ett glas rödvin på torsdagskvällen och njuta av den mörka hösten på ett sätt som höjer livskvaliteten ett snäpp upp från mp3-lyssnande på laptopen.

Hittills har LP-lyssnandet bestått till ganska stor del av opera, men det kan bli för mycket och till slut känner man sig som en utböling (för i teveserier och filmer är det alltid de oroväckande enstöringarna som lyssnar på opera).

Den här lyckades jag komma över billigt. Med ett bildrikt häfte som förklarar musikalens handling t.o.m! via

Har ni några förslag?

Förutom Frank Sinatra, för det är ett måste.

I gullighetens era

Vi lever i en tid av miniatyrer, pasteller och fina saker. Det har säkert inte undgått någon av er hur internetvärlden är fylld av bilder på ulliga och gulliga kattungar och söta ”flickor och pojkar (som egentligen är unga vuxna) som förevigas på bild och därför aldrig behöver möta det fruktansvärda öde som kallas ålderdom.

Vi gräver ner oss i historier om evig ungdom och omänskligt vackra individer (se vampyrtrenden som hållit våra teveapparater/datorskärmar gisslan i ett par år nu), eller vad sägs om de senaste tillskotten Once upon a Time (tiden står still) och In Time (ingen blir äldre än 25!)? Just fascinationen för vampyrer och evig ungdom är knappast något nytt, men till skillnad från den skräckinjagande och skoningslösa Greve Dracula är dagens populära vampyrer inte ens farliga. De glittrar. Och blir kära i tonårstjejer (för mer om snälla vampyrer och deras frisyrer klicka här).

Oavsett hur det sett ut tidigare ser åtminstone jag mig JUST NU omringad av gulliga saker i litet format.

En gullig kudde… Okej jag erkänner: Jag vill ha den här i mitt hem. Kanske inte i just rosa. via

Någon som nästan fått personifiera gullighetens era är Zooey Deschanel som är så söt att till och hennes musik låter som kattungar som rullar runt på svagt rosafärgade moln beströdda med regnbågsglitter. Jag tänker hålla mig (relativt) kort för det har redan skrivits spaltmeter efter spaltmeter om hennes roll i popkulturen: Gör hon feminismen en otjänst genom att vara så sockersöt och ofarlig eller visar hon bara att feminister kan se ut på många olika sätt? Vad tycker vi egentligen om de halvtöntiga karaktärer som hon ofta spelar? För att sammanfatta hela debatten kan jag säga att problemet tycks bestå i att folk tycks ha svårt att sortera in den här typen av karaktär i ett fack. Söt eller töntig? Viktiga frågor.

Tyvärr uppskattar folk sällan ett udda och virrigt beteende i verkligheten. Som när man spontant börjar ett samtal om vad som helst med en främling. Eller smådansar gatan fram för sig själv. Det är möjligt att jag talar av erfarenhet.

via

Den som vill läsa mer om detta spännande ämne rekommenderar jag de här intressanta artiklarna/blogginläggen:

Don’t Fear The Dowager: A Valentine to Maturity (läs särskilt den här, det är den kortaste också, jag vet hur kort tålamod ni har)

ZOOEY DESCHANEL AND THE COMMODIFICATION OF QUIRK

4 Reasons Zooey Deschanel Can Stop Pretending She’s a Dork

Trenden med gulliga och ofarliga saker återspeglas i matvärlden. Jag tittade på dagens avsnitt av go” kväll där de förberedde ett modernt kafferep, fyllt av pyttesmå kakor. Det ligger i tiden att förtjusas över söta små bakverk som macarons, minicupcakes och miniprinsesstårtor, men även snabbmat som hamburgare eller fredagsfavoriten tacos och tortillas finns i miniversioner.

via

Å ena sidan kan det kännas lite väl puttenuttigt med en burgare lika stor som ens tumme, men å andra sidan kanske den här utvecklingen är ett kollektivt undermedvetet försök att bromsa den nutida folksjukdomen vi kallar fetma. Så då är det ju en positiv utveckling. Jag drar mitt strå till stacken genom att köpa hem Ritter Sport som är på blotta 100 gram istället för Marabouchoklad på hela 200 gram.

Det här inlägget skulle egentligen blivit längre och inkluderat exempel med gulliga porslinsfigurer, informationsöverflöd och eskapism. Men vem vill väl läsa om sådant? Kolla, katter!

via

Aldrig helt nöjd

När jag var liten sade min mormor till mig: Var aldrig nöjd.

Jag tror att hon menade att den som lutar sig tillbaka och känner sig nöjd slutar kämpa. Att den som nöjer sig med mindre aldrig får mer.

Ja, det var nog det hon menade, att jag inte ska nöja mig vid första bästa tillfälle utan fortsätta utvecklas och arbeta för att bli en bättre människa.

Be the best you can be. Klicka på bild för källa.

Men hennes ord borrade sig djupt in min själ och jag blev en sådan person som alltid blickar vidare. Som idag, då temperaturen kröp ner mot fem grader, vinden blåste löv i mitt ansikte och molnen tornade upp sig på himlen och hotade mig med regn.

Jag försökte njuta av den friska luften och de solstrålar som faktiskt letade sig fram genom molntäcket.

Men egentligen tänkte jag bara: Varför, varför i hela fridens namn flyttade jag inte Spanien istället?

Runner Ups

Jag kan bli rastlös.

Och behöva något nytt. Därför flyttar jag. Flyttar till en ny korridor, ny stad, flyttar till ett nytt land. Flyttar tillbaks, flyttar om, börjar om. Flyttar igen. Det fantastiska med att flytta till ett nytt ställe är allt nytt man får uppleva och alla nya människor som korsar ens väg, människor som man aldrig träffat om man stannat på samma plats hela livet.

För vissa andra är tanken på att flytta runt så som jag helt otänkbart. De behöver trygghet, de behöver rutin och sina gamla vänner. Det förstår jag också, för det är alltid en risk när man bryter upp. De är inte bara nytt, nytt, nytt. Det är också att lämna annat bakom sig, lämna sina vänner. Och man vet aldrig vilka vänskaper som kommer att överleva avståndet, vilka vänner var bara nya och spännande, vilka kunde blivit djupa vänskaper?