Jag kan bli rastlös.
Och behöva något nytt. Därför flyttar jag. Flyttar till en ny korridor, ny stad, flyttar till ett nytt land. Flyttar tillbaks, flyttar om, börjar om. Flyttar igen. Det fantastiska med att flytta till ett nytt ställe är allt nytt man får uppleva och alla nya människor som korsar ens väg, människor som man aldrig träffat om man stannat på samma plats hela livet.
För vissa andra är tanken på att flytta runt så som jag helt otänkbart. De behöver trygghet, de behöver rutin och sina gamla vänner. Det förstår jag också, för det är alltid en risk när man bryter upp. De är inte bara nytt, nytt, nytt. Det är också att lämna annat bakom sig, lämna sina vänner. Och man vet aldrig vilka vänskaper som kommer att överleva avståndet, vilka vänner var bara nya och spännande, vilka kunde blivit djupa vänskaper?
sv: dendär låten var ju faktiskt helt helokej att gråta till faktiskt! allt handlar ju om hur hjärnan mår. nästan vad som helst skulle ju kunna få en att gråta, bara man är på rätt humör. En gång så grät jag till exempel sjukt mycket till filmen “Sleepless in Seattle”. Och den är ju inte ens så väldigt sorglig faktiskt.