Jag syns, alltså finns jag

Nja..riktigt så är det faktiskt inte. Jag har inte bloggat på ett tag och gissa vad:

Jag fanns ändå, under hela den här tiden!

Men jag hade inget att säga som passade i bloggformat. Visst har jag ojat mig över en massa samhällsföreteelser, visst har jag varit glad, frustrerad, ledsen, arg, lycklig o.s.v. Men det behövde jag inte blogga om. För jag upplevde det. Just därför var det verkligt. Jag har inte heller kommenterat så mycket på andra bloggar, jag läser och förblir likgiltig. Inte likgiltig inför temat på ett inlägg i sig, utan likgiltig inför kommentarsfältet. Så många synpunkter och så lite verkan. Det har nästan börjat bli jobbigt för folk att ses i verkligheten. Många sitter hellre själv och kollar på nerladdade teveserier än gör den ansträningen att ta sig utanför hemmet och faktiskt träffa folk. För människor… så ansträngande. Man kan väl skriva lite ibland till varandra på Facebook-chatten, för det är bara att gå offline eller blockera den andra personen innan otrevligheter uppstår. Otrevligheter uppstår inte på facebook, konfrontation… så jobbigt.

Jag är inte deprimerad, inte ens särskilt nere, för det är slöseri med energi. Vem fasen tjänar på att jag också mår dåligt? Just det, ingen. Måhända terapeuter och läkemedelsföretag, men så länge det inte är absolut nödvändigt för min överlevnad så är det heller ingen utväg. (här infogar jag en parentes med min respekt för de personer som inte har ett annat val och mår bättre med professionell hjälp. Vi har alla olika metoder att hantera vår existens i omvärlden.)

Men, när folk omkring mig mår dåligt, då blir jag inte glad. Och om jag ska vara ärlig: jag vet nästan ingen i min omgivning som har gått ut och sagt att de är lyckliga. Det finns tusen och åter tusen anledningar att må dåligt.

Men: Jag lever och därmed har jag alla (mer exakt: alla existerande) möjligheter att förbättra min och andras situation. Och därför är jag lycklig.