Fara i att vara en cykel

Härom kvällen när jag stod utanför biblioteket för att låsa upp min cykel såg jag i ögonvrån en äldre kvinna som långsamt och besviket gick fram och tillbaka längs cykelstället. Hon kom fram till mig och sa:

Min cykel har blivit stoolen. (Hon pratade finlandssvenska) Min cykel har blivit stoolen.

Hon tittade lite på mig som om det var mitt fel och gick sedan vidare. När jag sedan cyklade hem så  funderade jag på cykelstölder, då jag själv blev bestulen på en fin cykel efter bara fyra dagar efter köpet. Jag mindes med vilken desperation jag själv hade genomsökt alla cykelställ i innerstaden, frustrerad och ledsen. Jag övergick till att allmänt fundera över cyklar och vilken sorts cykel kvinnan kunde ha haft, om den varit fin, lyxig eller gammal och skranglig. Nuförtiden cyklar jag på en rostig gammal cykel och är glad för det, för jag hoppas att det minskar stöldrisken. 

Då började jag fundera över min egen argumentation och hur folk tänker angående cykelstölder. Många har blivit av med sina cyklar i Uppsala och det är en oskriven regel att inte ha en fin cykel, för då får man nästan räkna med att den kommer att bli stulen. Så man väljer en skranglig, lite långsammare cykel för att slippa bli bestulen. Man får helt enkelt skylla sig själv om han har en fin cykel som kan fresta eventuella ”cykelbehövande”.

Den här argumentationen fungerar ju när det gäller cyklar. Men en liten tanke slog mig:

Det här är samma tankegång som tillämpas vid sexualbrott. Man ska inte fresta, för då har man sig själv att skylla. Tjejer och kvinnor vet om att de inte bör gå i ”utmanande” kläder, ensamma på en mörk väg på natten. Man ska inte flörta för mycket, inte vara frisläppt, för det kan ju utmana potentiella förövare. 

Om man tänker på det här så framstår det ganska tydligt att en sådan tanke fungerar på objekt, men på kvinnor? Inget mer än en cykel, som är utan egen vilja…