Ett annat sätt att leva

Det tar mig cirka 30-50 minuter att gå mellan mitt hem och innerstan, beroende på väder, humör och vilke ställe i stan jag ska till eller från. Det var svart och kallt ute, för att inte tala om det hala väglaget när jag idag skulle bege mig hemåt. Jag kollade att mobilen hade ljudet på och öppnade luckan (har en sån där vikbar telefon eller vad man nu kallar dem) ett par gånger för att titta om jag hade fått sms. Sedan började jag gå igenom telefonboken för att se vem jag kunde ringa och prata lite med. 

”Nej, vi har inte pratat på flera år, känner varandra knappt egentligen, varför har jag ens numret?”

”Nej, detta är ju ett gammalt mobilnummer.”

”Nej, vem är det här?”

”Nej, vi träffades ju förra veckan, det skulle vara konstigt om jag ringde nu, så påträngande, vad skulle vi prata om?”

”Nej, vi ska ju träffas på söndag, någon måtta får det va.”

 

Och så fortsatte det, tills att jag hade gått igenom hela listan. Numren till de utländska kontakterna, mina vänner i Utlandet har jag inte på den telefonen och kunde inte ringa dem.

Jag stoppade ner mobilen i fickan igen och rynkade pannan, ögonbrynen for ihop i en missnöjd min, magen drogs inåt och jag drog några djupa andetag. Det känns jobbigt, vad känns jobbigt? Jag ville vråla, skrika, gråta. Vad är det med mig? Jag vill ha sällskap, bara höra någons röst bara vara med någon (här ska tilläggas att jag precis kommit från ett café där jag träffat en vän, att jag spenderade hela gårdagen med en annan vän, jag är alltså ingen desperat ofrivillig eremit, nej det är bara så att mitt behov att sällskap är okulturellt, opassande omfattande).

Svt sänder under några veckor en dokumentärserie som heter ”Ett annat sätt att leva” (serien är BBC-producerad och heter i original ”Tribal Wives”, en titel som jag anser vara lite väl ‘exotisk’ och banal). Serien handlar om sex brittiska kvinnor som för att komma ifrån sina stressiga västerländska liv får tillbringa en månad hos olika stammar runt om på jorden. Förra veckan var det en kvinna som bodde hos Kuna-folket och den här veckan följde vi Karen som levde med waorani-stammen i ”djupaste amazonas”. Hon gick verkligen in för att passa in i deras samhälle, flådde och tillagade de kalkoner som stammens bäste jägare gav henne som ett led i sin uppvaktning. 

Karen (eller Bopo, enligt waorani-folket) berättade för kameramannen hur smickrad hon var av att bli uppvaktad av någon, någon så duktig och imponerande som den här mannen, och att ifall hon hade vuxit upp som en waorani så hade hon säkert kunna gifta sig med honom. Bopo talade även om hur lycklig hon var när hon levde där i djungeln, hur livet var fysiskt utmattande men själsligt bekymmerslöst, hur människorna var glada. umgicks med varandra och levde utan stress, utan skulder och räkningar.

(nu kommer spoilers)

Bopos uppvaktare hade stora planer och ville gifta sig med henne, vilket stammens vise män höll med om skulle vara en perfekt lösning, för då skulle hon inte behöva lämna dem och han skulle bli lycklig igen. Sagt och gjort, på avskedsfesten gifte de bort Bopo med den uppvaktande waorani och alla var lyckliga ”nu kommer hon stanna hos oss”! Bopo själv förstod i sista ögonblicket vad som höll på att hända, men med ett ansikte som strålade av glädje, bekymmerslöshet och lycka satt hon kvar och lät sig bli gift.

Nästa morgon (hon hade fått sova ensam, hennes man hade sagt till de andra männen att han inte skulle försöka älska med henne förrän hon själv sade att hon ville det, även om det kunde ta månader) vaknade hon med sorg i hjärtat. Hur skulle hon kunna säga till sin man att hon skulle åka trots allt? Hur skulle hon kunna säga det till sina vänner? Med tårarna rinnande försökte hon förklara för sin man att hon var ärad över att ha blivit gift med honom, att han var en imponerande man, men att hon var tvungen att åka ändå.

”Jag ska leva ensam tills du kommer tillbaka. Jag kommer alltid vänta på dig”, sade hennes man med ett yttre, värdigt lugn.

Där satt jag, i studentkorridorsköket framför teven och grät med Bopo, men jag var av den uppfattningen att hon skulle stanna. Stanna! Här var hon lycklig, visst det kanske anses primitivt att leva som de gör- men bara primitivt enligt våra värderingar.

Är det inte vi västerlänningar som lever primitivt? Med vår rädsla för att visa känslor, visa kroppar, rädsla för att ta kontakt med människor?

Är det inte vi som lever primitivt när vi dag ut och dag in utför sysslor (jobb, hem m.m.) som bara är en del av ett långt led där vi kanske varken ser början eller slut? Vi söker hela tiden efter en mening med allt, när det hade kunnat vara så lätt: Bygga ett hus för att skydda sig mot regnet, jaga för att få mat, väva för att skydda sig mot vinden.

Istället sitter man (jag) där, på ett bibliotek och tragglar mig igenom torra böcker för att vara förberedd inför en tenta, för att få ett bra betyg på den, för att kunna få ett bra betyg på kursen, för att ha ett bra utgångsläge när jag söker jobb, för att kunna få ett bra jobb som jag kanske, kanske trivs med, för att kunna tjäna pengar för att betala hyran, för att kunna köpaköpaköpa, för att kunna ha råd att slappna av på en semester.

Rätt?

Fel.