Solsken, heta brevbäraren och jag

Jag fick syn på den karakteristiska, blågula brevbärarcykeln och såg min chans. Äntligen skulle mysteriet lösas, Mysteriet med den försvunna posten. Jag försökte se trevlig ut när dörren till ett annat student(kyffe)hus slogs igen och brevbäraren med spänstiga steg närmade sig sagda cykel. Jag tappade nästan hakan där jag stod. Mot mig kom denna långa varelse, med ett utseende som påminde om Jennifer Carpenters (ni vet, Deb i Dexter) och hennes ”uniform” bara förstärkte intrycket. Jag förklarade mitt problem och kände mig säker på att den här kompetenta människan skulle se till att det löstes. Hennes Scarlett Johansson-hesa röst med lite norrländsk färgning försäkrade att jag från och med nu skulle få min post och hon log ett professionellt leende mot mig och vände sig mot cykeln för att gå vidare med sin dag.

Men min dag var nu upplyst lite extra. Vilken fantastisk tjej, jag föreställer mig hur hon klarar av resten av sitt liv lika galant som brevutdelningen, hur hon med spänstiga steg förbättrar människors liv och lugnar dem med sin hesa stämma.

 

Nog svärmat.

Solen lyser varmt och vitt och man borde gå ut och ta en promenad. Jag är sugen på att promenera och upptäcka delar av staden jag inte sett förut. Men det finns ett litet problem, jag tycker att det är så fantastiskt tråkigt att gå på promenader själv. Helt, otroligt, själsdödande trist.

 

Dilemma, dilemma.