Uppäten av Uppsala

Jag hade tänkt låta mitt nästa inlägg vara ett vettigt. Men tyvärr, jag känner inte för att skriva ett vettigt inlägg. Det kommer bli ett lite smågnälligt inlägg med fokus på mig själv. Bättre att låta sin frustration gå ut över bloggen än mina vänner kanske? Inte för att jag har något att klaga på när det kommer till vänner, definitivt inte. Men det hade varit trevligt att ha lite fler av dem i samma land som en själv.

Vad är det då som är att gnälla på i mitt liv? Ja, det är först och främst mig själv jag är missnöjd med. De första veckorna tillbaks här gick bra, jag var aktiv, pluggade mycket och träffade vänner och var allmänt äckligt hurtig. Och jag trivdes med det. Det var skönt att gå hemifrån halv nio på morgonen, plugga, gå på föreläsning (eller seminarium som faktiskt är), äta något, plugga vidare, gå på viktigpettriga föredrag och sen komma hem halv tio på kvällen. Vilken fröjd! Vilken lättnad det var att komma hem och veta att man hade uträttat det man skulle under dagen och nu bara kunde slappna av och sen sova gott.

Sen kom backlashen.  Resten av min ”lärarledda undervisning” blev förlagd till eftermiddagen. Vilket jag hade önskat, vilket är bra med tanke på att jag kan träffa min basgrupp vid lunchtid och tillsammans förbereder vi oss inför det kommande seminariet. Men oj vad det var dåligt för min dygnsrytm. Om man är en person som tenderar att vara trög på morgonen, och sen ha sömnproblem på natten, ja då är det en enda lång nedåtgående spiral.

Sen kom saknaden. Jag saknade min gamla ”hemstad” i Utlandet, mina vänner där, maten, min ”speciella vän” och alla soltimmar man fick gratis.

Sen kom prestationsångesten. Jag måste skriva det där förbannade pm:et, det ska bara vara tre sidor, men jag är inte inne i tänket, och det känns som en riktigt lång uppförsbacke att försöka sätta sig in i det igen.  Och tentan jag måste skriva. I grammatik och semantik. Fy. Men det måste göras, annars kan jag se min framtidsdröm melankoliskt vinka åt mig och flyga ut genom fönstret.

Sen kom aldrig CSN. Nähä? Jaha? Hur länge ska jag behöva vänta på besked? Jovisst, jag kan hitta ett jobb och försörja mig så, det är jag inte den första att göra. Men jag tycker det är fel. Jag VILL kunna plugga heltid och hur är det då tänkt att man ska jobba samtidigt? Kalla mig lat, jag känner mig priviligerad att kunna ha valet att plugga.  Jag väntar lite till.  Men det är ingen glädjefylld väntan.

Jag är ändå lycklig i grunden. Jag trivs med mitt liv, men just nu befinner jag mig i en dalgång. Tack och lov att jag är säker på att det kommer vända igen, man blir ju lyckligare av att vara produktiv.

Så, det var min klagolåt. Nu känns det bättre.