I backspegeln

Youth is wasted on the young – George Bernard Shaw

Barn är ett folk och de bor i ett främmande land – Björn Afzelius

När det ges en gratis julkonsert i kyrkan brevid ditt hus, vem är du då att inte gå dit? Häromdagen satt jag och lyssnade på gymnasieungdomar som uppträdde med jullåtar, Disneylåtar och fantastiska slagverkskompositioner. Jag tycker väldigt mycket om körmusik (Fast nja, i Uppsala var det faktiskt lite tråkigt att lyssna på körerna eftersom de mest sjöng klassiska stycken och gamla svenska visor. Man får faktiskt blanda upp det och piffa till det lite i min åsikt) och njöt av deras klara röster och spretiga frisyrer. Jag kom dit utan sällskap och kände mig till en början ensam och lite malplacerad bland alla stolta släktingar. Men tillsammans med den första sjungna tonen försvann min osäkerhet. Tyvärr var kyrkan fullsatt och jag var, inte helt oväntat, lite sent ditkommen och fick sitta långt bak. Jag kunde se de bakre raderna av sjungande elever men förtretligt nog inte solisterna. Nåväl, jag lyssnade ju inte med ögonen utan öronen och lät istället blicken glida över folkmassan. Och då kände jag av det. Min ålder.

Jag satt och tittade på de unga i kyrkan som kommit dit för att lyssna och kanske framförallt titta på sina vänner och jag kände tydligt hur jag inte tillhörde dem längre. När man bor utomlands i en universitetsstad, då har man inte mycket med tonåringar att göra. Visst, man ser dem på stan ibland men man registrerar dem inte. Men här var det svenska ungdomar som satt överallt omkring mig. Jag har varit en av dem och därför var olikheterna så uppenbara. En gång var även jag en självmedveten tonåring som suktade efter de snygga människorna som aldrig tycktes lägga märke till en. Jag vill inte beklaga mig, jag hade en lycklig tonårs- gymnasietid och jag tror att jag lyckades uppskatta den också, men å andra sidan har jag inte saknat den i efterhand heller. Inte förrän den dagen i kyrkan.

Jag tittade på deras upptuperade frisyrer, deras kläder – trendiga, men trenden som är för tonåringar, deras blickar som de trodde sig byta ut i hemlighet. Jag såg deras osäkerhet, när man varken är barn eller vuxen och jag såg att de delade en hemlig värld som varken jag eller någon annan vuxen ingick i.

Björn Afzelius sjöng om att barn lever i en hemlig värld. Men han glömde bort att tonåringar också har en alldeles egen värld, som vi inte bara inte ingår i, utan från vilken vi är strängt portförbjudna. Ett barns värld, med lek och fantasi är, skulle jag gissa, rätt universell och har nog varit mer eller mindre likadan genom alla tider. Jag menar att man lekt kull, kurragömma, familj o.s.v. Givetvis är lekarna kulturellt betingade/styrda, men de har ändå bestått till den grad att alla vi som inte är barn ändå kan sätta oss in i det igen, och försöka förstå det.

Men tonåringarnas värld är helt annorlunda. Den är det modernaste som finns, den förnyas ständigt, och därför kan man inte hänga med. Vem kan skriva ett sms snabbare än en fjortonåring? Vem, förutom tonåringar kan prata i smileys? Jag kan inte det, jag är ute. Du som läser det här är antagligen också ute. Jag förstår inte deras attityd eller skämt, jag pratar inte deras språk och jag förstår oftast inte varför de lyssnar på den musik de gillar.

Det är en magisk värld, men säg det för guds skull inte till en tonåring. Du fattar ändå inte. Du får inte förstå, för det handlar just om att frigöra sig både från småbarn och att ta avstånd ifrån vuxna som idealiserade figurer.

När jag satt där i kyrkan så slog det mig, lite i senaste laget kan man tycka, att jag aldrig kommer att vara sexton år igen. Jag är ofta glad över att jag kan betrakta det utifrån, och jag sitter inte och sörjer att jag blivit äldre, men på något plan trodde jag nog att jag skulle få en chans till att vara ung.

Det satt en flicka i kyrkan, hon kan ha varit mellan 13-15 år. Hon satt brevid sina föräldrar och hade en väldigt trött blick. Håret var färgat svart och den raka, tjocka luggen hängde ner över pannan men slutade strax ovanför de kolsvart sminkade ögonen. Hon hade piercat läppen och såg allmänt ”rebellisk” ut. Och missnöjd, hon såg väldigt missnöjd ut. Jag såg mig omkring ytterligare en gång och kände igen misstron i några tonåringars ögon när en lärare drog ett torrt skämt. Och jag undrade om man är för ung för att vara ung när man är ung?

Antagligen, men den riktiga tragedin ligger i att vi sörjer det vi ser i backspegeln istället för att glädjas åt att vi fortfarande kan köra bilen.