Även jag har en skyddsängel

Jag är ingen särskilt spirituell person. Jag tror inte på övernaturliga väsen. Om de finns, ja då är det trevligt, men tills dess att de visar sig så bryr jag inte min hjärna om det nämnvärt. Däremot upplevde jag en gång något som många kanske skulle kalla en ”uppenbarelse” eller ”möta sin skyddsängel”.

Det var något så opoetiskt som en morgon på skolbussen. Jag gick på den tiden i högstadiet och hatade morgnar, hatade alla enerverande människor/barn på bussen, hatade de ”coola” kidsen om egentligen bara var rätt korkade allihop. Denna vintermorgon var som alla andra, mörk, kall och alldeles för tidig. Mitt liv gick sin gilla gång och det var inte den lyckligaste perioden jag har upplevt.  Jag hade lyckats få två säten för mig själv och försökte krypa ihop i min vinterjacka och inträda i ett tillfälligt ide. Åtminstone tills vi anlände vid skolan.

Hållplatsen efter min sprudlade av barnröster som skar i mina öron och jag antar att jag satt med rynkad panna. Då kom ett litet blont barn, säkert en liten förstaklickare och tittade frågande på mig med sina stora ögon.

”Det är ledigt”, sade jag och försökte låta mindre tonårsbitter, för att inte skrämma denna lilla människa. När jag möter väldigt unga människor så försöker jag att alltid vara extra vänlig och verka trygg, för världen är hård nog, utan att behöva träffa på främmande människor som är otrevliga de med. Tanken på att jag skulle kunna ge en annan person en dålig känsla, bli ett negativt minne är outhärdlig.

Nåväl, barnet (jag kunde inte se om det var en pojke eller flicka, men det är också totalt irrelevant) satte sig på sätet brevid mig och var tyst. Till skillnad från alla andra skrikiga ungar, överexalterade elvaåringar så utstrålade det här barnet ett moget lugn som färgade av sig på mig. Min inneboende frustration försvann och jag satt där också tyst. Vår plats i bussen var en liten bubbla där inga dumma kommentarer och ingen mobbning fanns. Det är fruktansvärt när man ser på hur folk umgås med varandra och någon är olycklig. Men inte mellan oss två.

Bussturen varade i tjugo minuter och lämnade av barn på tre olika skolor. Min följeslagare steg av en skola före mig och här kommer det. Ögoblicket som jag aldrig glömmer.

Barnet tog sin ryggsäck, vände sig utan ett ord mot mig och strök mig över kinden. Sedan gled det av sätet och steg av bussen.

Jag såg honom eller henne aldrig igen. Trots att jag åkte med den bussen i ytterligare tre terminer. Men jag kommer alltid minnas hur len och oskuldsfull denna beröring var, hur jag inte längre kunde vara på dåligt humör för jag hade upplevt något underbart. Något som var den grå och smutsiga vardagens totala motsats.

Det är det närmsta en uppenbarelse jag kommit.