Man tror att man vågar, men man vågar inte

För ett tag sedan insåg jag att jag levt mitt liv som en feg mullvad. Inte så att jag gömt mig i en håla under jorden och inte vågat titta ut. Nej, det är mer så att jag helt enkelt inte har vågat göra saker som jag egentligen drömmer om. Saker som ingår i min framtidsvision, så vill jag leva. Jag har hela tiden kört på Plan B, den säkra vägen.

Varför?

Den frågan har en och annan besserwisser ställt, frågat varför jag helt enkelt inte satsar på det jag helst av allt vill göra?

Nja, mja,nej, har jag sagt och vridit på mig där jag obekvämt stått ställd mot väggen. Svaret är att jag inte har någon annan anledning än att jag är rädd. Rädd för att satsa och inte lyckas. Som vilken annan människa på jorden. Jag har tänkt att jag kan köra ett säkert race och i slutändan kommer allt hända som jag drömt om. Men det kommer inte ske på det sättet. Om jag vill ha det ideala livet så börjar det här, nu. Och jag måste börja från början.

Så det är det jag gör nu. Jag tar tag i det! Min dröm, min absoluta dröm. Kan jag skriva om det på bloggen?

Nej, det är fortfarande för osäkert. Jag är verkligen i början, steget är så litet att enda möjligheten att ta det är om man är barfota.