Hej mina försummade bloggläsare!
Det var ett tag sedan jag skrev, men eftersom jag vet att cirka 66% av mina läsare reser bort i morgon tänkte jag att det passade bra med ett inlägg idag. 2012 års första inlägg kommer inte att handla om det gångna året, inte heller om mina planer för det här året utan rätt och slätt om böcker.
Ni kanske har funderat över varför mitt bloggalias är ”Bokmald”?
När jag startade den här bloggen för en massa år sedan (då på Metrobloggen) var tanken att jag skulle skriva om böcker. Böcker jag läste, böcker jag tänkte läsa och böcker jag inte tänkte läsa. Ja, ni fattar.
Problemet var att jag läste så fasansfullt tråkiga böcker – kurslitteratur kallas det visst. Men nu, kära vänner och bloggläsare, ska jag ta igen det! Nu när jag inte längre måste färgmarkera viktiga paragrafer i böcker med upphetsande titlar som ”Metoder i brukstextanalys” har jag fått mer lust att läsa skönlitteratur igen. Här är några av de böcker jag nyligen klarat av:
En klassiker som jag alltid tidigare bara låtsas att jag har läst. Nickat när folk talat om den, lyssnat uppmärksamt och med en blick som säger ”Jag lyssnar på vad du säger, men jag skulle kunna säga precis lika mycket om boken och dessutom mer välformulerat… Om jag bara ville.” När jag väl läste boken kände jag redan till historien, först genom Jasper Ffordes fantasifulla ”Var är Jane Eyre” och sedan för att jag såg filmen med Mia Wasikowska och Michael Fassbender. Ja, jag såg filmen först, jag är en SÅDAN person.
Jag läste en gammal översättning till tyska och fröjdades över det vackra och komplicerade språket och det långsamma berättartempot.
Efter Jane Eyre gav jag mig i kast med en bok som ni säkert hört talas om:
Jag fick boken av en vän som gärna skänker bort sina saker. Det var snällt tyckte jag, men nu är den min och jag kommer att behålla den. Jag vet flera personer som av princip skänker sina böcker vidare, men jag är för materialistisk för det. Om jag läst en bok och tyckt om den så vill jag ha den kvar, kanske läser jag om den, kanske vill jag bara ta fram den igen och känna på den och veta att den finns där.
Just Kids är en fantastisk bok. Den är ett slags biografi över och kärleksförklaring till Robert Mapplethorne, men inte bara det. Språket är poetiskt och inspirerande och det blir tydligt att Patti Smith är en poet först och musiker i andra hand. Jag läste den på engelska och vet ingenting om den svenska översättningen, men jag rekommenderar inte att läsa den på engelska för den som känner sig osäker på sina språkkunskaper, då jag tror att mycket av skönheten i texten skulle gå en förbi.
Jag var alldeles trollbunden av historien och språket och försjönk in i Patti Smiths värld så fort mina ögon föll på hennes ord. När jag hade kommit igenom hälften kände jag mig rädd att fortsätta, för jag ville inte läsa ut boken. Då passade det bra att läsa nästa bok, som jag hade fått i julklapp:
Jag hade uttryckt en önskan att läsa böcker skriva på svenska, gärna med ett kreativt språk så att jag skulle slippa fundera över översättningsstrategier och för att jag insåg att det blir väldigt sällan som jag läser böcker av svenska författare. Geim är en rafflande thriller, även om jag vill skjuta mig själv i foten för att jag använder ord som ”rafflande”. Det fanns en hel del som jag störde mig på i boken, bland annat huvudpersonens språk, fast jag förstår vad författaren försökte göra och uppskattar att han tog sig friheter med språket och hade en karaktär som faktiskt pratade så som folk pratar idag. Den konspirationsteoretiker som vill läsa något underhållande gör helt rätt i att investera i Geim.
Härnäst kommer jag att sätta tänderna i en annan julklapp:
Jag har ingen aning om vad för typ av story det är, men jag har hittills läst en halv sida och den verkar redan spännande. Den har mottagit alldeles fantastisk kritik så mina förväntningar är höga. Den som vill ha en recension kan få vänta länge för de enda tillfällena jag tycks ha att läsa nuförtiden tycks vara när jag åker tunnelbana.
