Allt som behövs är tre toner

Utmattad efter en akademisk spurt unnar jag mig en vilopaus mitt på dagen. Ögonen är sedan ett par dagar tillbaka rödsprängda så att jag påminner om Frodo när han blivit spetsad av det där svärdet.

Jag känner alltid igen känslan av att vara sent ute. Men tills nästa gång har jag hunnit glömma hur ångesten tar sig fysiska uttryck, hur hjärnan känns som en hopsjunken deg och fingrarna stelnat två centimeter ovanför tangentbordet. Man kan inte tänka mer, man förbannar sig själv att man låtit sig hamna i samma situation igen och sluter ögonen i en förhoppning om att kunna flytta sig bakåt i tiden. Till en tid när inlämningsdatumet låg långt bort.

Men även i de stressigaste situationer, även när jag under småtimmarna vrider mig i sängen och inte kan somna för jag tänker att nu har jag sabbat hela min framtid, även då är jag ändå lycklig.

Och det får jag inte glömma. Att så snart jag klarat av alla stressiga moment så återgår mitt liv till sitt priviligerade grundtillstånd och jag stannar återigen till på vägen in till stan och andas in doften av lövverk fuktiga av sommarregn.

På fel spår

Jag har nog gjort några dåliga val. När det enda jag tänker på istället för att göra vad jag borde och måste är att sitta och göra musik hela dagarna, ja, då är jag nog helt fel på det .

Fara i att vara en cykel

Härom kvällen när jag stod utanför biblioteket för att låsa upp min cykel såg jag i ögonvrån en äldre kvinna som långsamt och besviket gick fram och tillbaka längs cykelstället. Hon kom fram till mig och sa:

Min cykel har blivit stoolen. (Hon pratade finlandssvenska) Min cykel har blivit stoolen.

Hon tittade lite på mig som om det var mitt fel och gick sedan vidare. När jag sedan cyklade hem så  funderade jag på cykelstölder, då jag själv blev bestulen på en fin cykel efter bara fyra dagar efter köpet. Jag mindes med vilken desperation jag själv hade genomsökt alla cykelställ i innerstaden, frustrerad och ledsen. Jag övergick till att allmänt fundera över cyklar och vilken sorts cykel kvinnan kunde ha haft, om den varit fin, lyxig eller gammal och skranglig. Nuförtiden cyklar jag på en rostig gammal cykel och är glad för det, för jag hoppas att det minskar stöldrisken. 

Då började jag fundera över min egen argumentation och hur folk tänker angående cykelstölder. Många har blivit av med sina cyklar i Uppsala och det är en oskriven regel att inte ha en fin cykel, för då får man nästan räkna med att den kommer att bli stulen. Så man väljer en skranglig, lite långsammare cykel för att slippa bli bestulen. Man får helt enkelt skylla sig själv om han har en fin cykel som kan fresta eventuella “cykelbehövande”.

Den här argumentationen fungerar ju när det gäller cyklar. Men en liten tanke slog mig:

Det här är samma tankegång som tillämpas vid sexualbrott. Man ska inte fresta, för då har man sig själv att skylla. Tjejer och kvinnor vet om att de inte bör gå i “utmanande” kläder, ensamma på en mörk väg på natten. Man ska inte flörta för mycket, inte vara frisläppt, för det kan ju utmana potentiella förövare. 

Om man tänker på det här så framstår det ganska tydligt att en sådan tanke fungerar på objekt, men på kvinnor? Inget mer än en cykel, som är utan egen vilja…

Ett annat sätt att leva

Det tar mig cirka 30-50 minuter att gå mellan mitt hem och innerstan, beroende på väder, humör och vilke ställe i stan jag ska till eller från. Det var svart och kallt ute, för att inte tala om det hala väglaget när jag idag skulle bege mig hemåt. Jag kollade att mobilen hade ljudet på och öppnade luckan (har en sån där vikbar telefon eller vad man nu kallar dem) ett par gånger för att titta om jag hade fått sms. Sedan började jag gå igenom telefonboken för att se vem jag kunde ringa och prata lite med. 

“Nej, vi har inte pratat på flera år, känner varandra knappt egentligen, varför har jag ens numret?”

“Nej, detta är ju ett gammalt mobilnummer.”

“Nej, vem är det här?”

“Nej, vi träffades ju förra veckan, det skulle vara konstigt om jag ringde nu, så påträngande, vad skulle vi prata om?”

“Nej, vi ska ju träffas på söndag, någon måtta får det va.”

 

Och så fortsatte det, tills att jag hade gått igenom hela listan. Numren till de utländska kontakterna, mina vänner i Utlandet har jag inte på den telefonen och kunde inte ringa dem.

Jag stoppade ner mobilen i fickan igen och rynkade pannan, ögonbrynen for ihop i en missnöjd min, magen drogs inåt och jag drog några djupa andetag. Det känns jobbigt, vad känns jobbigt? Jag ville vråla, skrika, gråta. Vad är det med mig? Jag vill ha sällskap, bara höra någons röst bara vara med någon (här ska tilläggas att jag precis kommit från ett café där jag träffat en vän, att jag spenderade hela gårdagen med en annan vän, jag är alltså ingen desperat ofrivillig eremit, nej det är bara så att mitt behov att sällskap är okulturellt, opassande omfattande).

Svt sänder under några veckor en dokumentärserie som heter “Ett annat sätt att leva” (serien är BBC-producerad och heter i original “Tribal Wives”, en titel som jag anser vara lite väl ‘exotisk’ och banal). Serien handlar om sex brittiska kvinnor som för att komma ifrån sina stressiga västerländska liv får tillbringa en månad hos olika stammar runt om på jorden. Förra veckan var det en kvinna som bodde hos Kuna-folket och den här veckan följde vi Karen som levde med waorani-stammen i “djupaste amazonas”. Hon gick verkligen in för att passa in i deras samhälle, flådde och tillagade de kalkoner som stammens bäste jägare gav henne som ett led i sin uppvaktning. 

Karen (eller Bopo, enligt waorani-folket) berättade för kameramannen hur smickrad hon var av att bli uppvaktad av någon, någon så duktig och imponerande som den här mannen, och att ifall hon hade vuxit upp som en waorani så hade hon säkert kunna gifta sig med honom. Bopo talade även om hur lycklig hon var när hon levde där i djungeln, hur livet var fysiskt utmattande men själsligt bekymmerslöst, hur människorna var glada. umgicks med varandra och levde utan stress, utan skulder och räkningar.

(nu kommer spoilers)

Bopos uppvaktare hade stora planer och ville gifta sig med henne, vilket stammens vise män höll med om skulle vara en perfekt lösning, för då skulle hon inte behöva lämna dem och han skulle bli lycklig igen. Sagt och gjort, på avskedsfesten gifte de bort Bopo med den uppvaktande waorani och alla var lyckliga “nu kommer hon stanna hos oss”! Bopo själv förstod i sista ögonblicket vad som höll på att hända, men med ett ansikte som strålade av glädje, bekymmerslöshet och lycka satt hon kvar och lät sig bli gift.

Nästa morgon (hon hade fått sova ensam, hennes man hade sagt till de andra männen att han inte skulle försöka älska med henne förrän hon själv sade att hon ville det, även om det kunde ta månader) vaknade hon med sorg i hjärtat. Hur skulle hon kunna säga till sin man att hon skulle åka trots allt? Hur skulle hon kunna säga det till sina vänner? Med tårarna rinnande försökte hon förklara för sin man att hon var ärad över att ha blivit gift med honom, att han var en imponerande man, men att hon var tvungen att åka ändå.

“Jag ska leva ensam tills du kommer tillbaka. Jag kommer alltid vänta på dig”, sade hennes man med ett yttre, värdigt lugn.

Där satt jag, i studentkorridorsköket framför teven och grät med Bopo, men jag var av den uppfattningen att hon skulle stanna. Stanna! Här var hon lycklig, visst det kanske anses primitivt att leva som de gör- men bara primitivt enligt våra värderingar.

Är det inte vi västerlänningar som lever primitivt? Med vår rädsla för att visa känslor, visa kroppar, rädsla för att ta kontakt med människor?

Är det inte vi som lever primitivt när vi dag ut och dag in utför sysslor (jobb, hem m.m.) som bara är en del av ett långt led där vi kanske varken ser början eller slut? Vi söker hela tiden efter en mening med allt, när det hade kunnat vara så lätt: Bygga ett hus för att skydda sig mot regnet, jaga för att få mat, väva för att skydda sig mot vinden.

Istället sitter man (jag) där, på ett bibliotek och tragglar mig igenom torra böcker för att vara förberedd inför en tenta, för att få ett bra betyg på den, för att kunna få ett bra betyg på kursen, för att ha ett bra utgångsläge när jag söker jobb, för att kunna få ett bra jobb som jag kanske, kanske trivs med, för att kunna tjäna pengar för att betala hyran, för att kunna köpaköpaköpa, för att kunna ha råd att slappna av på en semester.

Rätt?

Fel.

Jag, en glidare

Min dator ville gå in på Youtube, så jag fick underkuvat hänga med och titta på “Dessa videos rekommenderas till dig”. Döm om min förvåning när jag bland dem fann denna:

The Unicorn Song

Varför? Vad har jag tittat på för videor (videos, videor? Allt låter lika fult, videos är en anglicism och videor låter som tagit direkt ur en femårings vokabulär) som gör att Youtube anser det passande att spela upp “The Unicorn Song?” Jag tittade på taggarna till videon, tänkte att förklaringen kanske kunde ligga där. Men icke, jag har inte sökt efter något keltiskt eller något blampied. Fast jag tyckte ju att det var ett fantastiskt stycke musik. Vem kan motstå lite dålig sång, gitarr á là Barry Louis Polisar, en låttext som handlar om olika djurarter och keltisk flöjt i slutet? Det är en perfekt kombination.

Idag har jag varit en riktig glidare. Jag kan inte låta bli det. Golvet i min studentkorridor är helt otroligt halt, varför lägga energi på tråkiga fotsteg när man kan glida? Jag känner mig jättehäftig där jag glider fram likt en havsiller fast på marken. Mindre roligt blir det den dag någon av mina korridorare öppnar sin dörr när jag håller på och glider. Aj.

Solsken, heta brevbäraren och jag

Jag fick syn på den karakteristiska, blågula brevbärarcykeln och såg min chans. Äntligen skulle mysteriet lösas, Mysteriet med den försvunna posten. Jag försökte se trevlig ut när dörren till ett annat student(kyffe)hus slogs igen och brevbäraren med spänstiga steg närmade sig sagda cykel. Jag tappade nästan hakan där jag stod. Mot mig kom denna långa varelse, med ett utseende som påminde om Jennifer Carpenters (ni vet, Deb i Dexter) och hennes “uniform” bara förstärkte intrycket. Jag förklarade mitt problem och kände mig säker på att den här kompetenta människan skulle se till att det löstes. Hennes Scarlett Johansson-hesa röst med lite norrländsk färgning försäkrade att jag från och med nu skulle få min post och hon log ett professionellt leende mot mig och vände sig mot cykeln för att gå vidare med sin dag.

Men min dag var nu upplyst lite extra. Vilken fantastisk tjej, jag föreställer mig hur hon klarar av resten av sitt liv lika galant som brevutdelningen, hur hon med spänstiga steg förbättrar människors liv och lugnar dem med sin hesa stämma.

 

Nog svärmat.

Solen lyser varmt och vitt och man borde gå ut och ta en promenad. Jag är sugen på att promenera och upptäcka delar av staden jag inte sett förut. Men det finns ett litet problem, jag tycker att det är så fantastiskt tråkigt att gå på promenader själv. Helt, otroligt, själsdödande trist.

 

Dilemma, dilemma.

Uppäten av Uppsala

Jag hade tänkt låta mitt nästa inlägg vara ett vettigt. Men tyvärr, jag känner inte för att skriva ett vettigt inlägg. Det kommer bli ett lite smågnälligt inlägg med fokus på mig själv. Bättre att låta sin frustration gå ut över bloggen än mina vänner kanske? Inte för att jag har något att klaga på när det kommer till vänner, definitivt inte. Men det hade varit trevligt att ha lite fler av dem i samma land som en själv.

Vad är det då som är att gnälla på i mitt liv? Ja, det är först och främst mig själv jag är missnöjd med. De första veckorna tillbaks här gick bra, jag var aktiv, pluggade mycket och träffade vänner och var allmänt äckligt hurtig. Och jag trivdes med det. Det var skönt att gå hemifrån halv nio på morgonen, plugga, gå på föreläsning (eller seminarium som faktiskt är), äta något, plugga vidare, gå på viktigpettriga föredrag och sen komma hem halv tio på kvällen. Vilken fröjd! Vilken lättnad det var att komma hem och veta att man hade uträttat det man skulle under dagen och nu bara kunde slappna av och sen sova gott.

Sen kom backlashen.  Resten av min “lärarledda undervisning” blev förlagd till eftermiddagen. Vilket jag hade önskat, vilket är bra med tanke på att jag kan träffa min basgrupp vid lunchtid och tillsammans förbereder vi oss inför det kommande seminariet. Men oj vad det var dåligt för min dygnsrytm. Om man är en person som tenderar att vara trög på morgonen, och sen ha sömnproblem på natten, ja då är det en enda lång nedåtgående spiral.

Sen kom saknaden. Jag saknade min gamla “hemstad” i Utlandet, mina vänner där, maten, min “speciella vän” och alla soltimmar man fick gratis.

Sen kom prestationsångesten. Jag måste skriva det där förbannade pm:et, det ska bara vara tre sidor, men jag är inte inne i tänket, och det känns som en riktigt lång uppförsbacke att försöka sätta sig in i det igen.  Och tentan jag måste skriva. I grammatik och semantik. Fy. Men det måste göras, annars kan jag se min framtidsdröm melankoliskt vinka åt mig och flyga ut genom fönstret.

Sen kom aldrig CSN. Nähä? Jaha? Hur länge ska jag behöva vänta på besked? Jovisst, jag kan hitta ett jobb och försörja mig så, det är jag inte den första att göra. Men jag tycker det är fel. Jag VILL kunna plugga heltid och hur är det då tänkt att man ska jobba samtidigt? Kalla mig lat, jag känner mig priviligerad att kunna ha valet att plugga.  Jag väntar lite till.  Men det är ingen glädjefylld väntan.

Jag är ändå lycklig i grunden. Jag trivs med mitt liv, men just nu befinner jag mig i en dalgång. Tack och lov att jag är säker på att det kommer vända igen, man blir ju lyckligare av att vara produktiv.

Så, det var min klagolåt. Nu känns det bättre.

När nytt och gammalt blandas

Snart kommer de träffa på varandra. Den gamla och den nya Jag. Ett nytt sinne men en gammal stad. Lite orolig är jag, för tänk om det är ett svart hål jag dras in i, tänk om jag förlorar den nya mig och inte längre vet vad som är verklighet och vad som är förflutet?

Jag ska börja på nytt men också börja om i en stad som jag bott i förut när jag var yngre och när jag var en annan person. n som inte sett alltför mycket av världen. Visst, det är ingen globetrotter som sitter och skriver nu, men jag har lärt mig konsten att se sig själv ur olika perspektiv. Att förstå min plats och min betydelse för andra.

Och nu ska jag tillbaka. Jag kommer stöta på folk som kände mig då och det är något jag måste kämpa emot. De gamla hjulspåren alltså.

2009 känns ändå bra. Inget är som jag trodde att det skulle vara men jag är trots det motiverad att göra det bästa av det jag har.

• Det var på badhuset i Utlandet som jag såg en mamma som klappade om sin lille son med ett badlakan (hur gammal kan han ha varit, fyra,  fem, sex år gammal?) och pratade med honom. Hon sa något som gjorde mig så glad. Sonen frågade:

Kan jag bli brandman?

Ja, svarade hon. Du kan bli vad du vill när du blir stor.

Vad jag vill, vadsomhelst?

Ja, vad du vill.

Så ska man uppfostra barn. Men man kan även tänka på det när man uppfostrar sig själv.

Jag är ung och jag kan bli vad jag vill!

Tycker du inte att du är ung? Då ska jag be att få berätta om nittionioåriga danska Ellen som går på Tivoli och åker Parisehjul och skrattar åt sin betjänt som är höjdrädd. Som skriver email till vänner och bekanta och skrattar över hur långsamt det går. Som planerar resor till New York. (dokumentären sågs på SVT förra veckan).

Så, hur gammal är Du egentligen?

I backspegeln

Youth is wasted on the young – George Bernard Shaw

Barn är ett folk och de bor i ett främmande land – Björn Afzelius

När det ges en gratis julkonsert i kyrkan brevid ditt hus, vem är du då att inte gå dit? Häromdagen satt jag och lyssnade på gymnasieungdomar som uppträdde med jullåtar, Disneylåtar och fantastiska slagverkskompositioner. Jag tycker väldigt mycket om körmusik (Fast nja, i Uppsala var det faktiskt lite tråkigt att lyssna på körerna eftersom de mest sjöng klassiska stycken och gamla svenska visor. Man får faktiskt blanda upp det och piffa till det lite i min åsikt) och njöt av deras klara röster och spretiga frisyrer. Jag kom dit utan sällskap och kände mig till en början ensam och lite malplacerad bland alla stolta släktingar. Men tillsammans med den första sjungna tonen försvann min osäkerhet. Tyvärr var kyrkan fullsatt och jag var, inte helt oväntat, lite sent ditkommen och fick sitta långt bak. Jag kunde se de bakre raderna av sjungande elever men förtretligt nog inte solisterna. Nåväl, jag lyssnade ju inte med ögonen utan öronen och lät istället blicken glida över folkmassan. Och då kände jag av det. Min ålder.

Jag satt och tittade på de unga i kyrkan som kommit dit för att lyssna och kanske framförallt titta på sina vänner och jag kände tydligt hur jag inte tillhörde dem längre. När man bor utomlands i en universitetsstad, då har man inte mycket med tonåringar att göra. Visst, man ser dem på stan ibland men man registrerar dem inte. Men här var det svenska ungdomar som satt överallt omkring mig. Jag har varit en av dem och därför var olikheterna så uppenbara. En gång var även jag en självmedveten tonåring som suktade efter de snygga människorna som aldrig tycktes lägga märke till en. Jag vill inte beklaga mig, jag hade en lycklig tonårs- gymnasietid och jag tror att jag lyckades uppskatta den också, men å andra sidan har jag inte saknat den i efterhand heller. Inte förrän den dagen i kyrkan.

Jag tittade på deras upptuperade frisyrer, deras kläder – trendiga, men trenden som är för tonåringar, deras blickar som de trodde sig byta ut i hemlighet. Jag såg deras osäkerhet, när man varken är barn eller vuxen och jag såg att de delade en hemlig värld som varken jag eller någon annan vuxen ingick i.

Björn Afzelius sjöng om att barn lever i en hemlig värld. Men han glömde bort att tonåringar också har en alldeles egen värld, som vi inte bara inte ingår i, utan från vilken vi är strängt portförbjudna. Ett barns värld, med lek och fantasi är, skulle jag gissa, rätt universell och har nog varit mer eller mindre likadan genom alla tider. Jag menar att man lekt kull, kurragömma, familj o.s.v. Givetvis är lekarna kulturellt betingade/styrda, men de har ändå bestått till den grad att alla vi som inte är barn ändå kan sätta oss in i det igen, och försöka förstå det.

Men tonåringarnas värld är helt annorlunda. Den är det modernaste som finns, den förnyas ständigt, och därför kan man inte hänga med. Vem kan skriva ett sms snabbare än en fjortonåring? Vem, förutom tonåringar kan prata i smileys? Jag kan inte det, jag är ute. Du som läser det här är antagligen också ute. Jag förstår inte deras attityd eller skämt, jag pratar inte deras språk och jag förstår oftast inte varför de lyssnar på den musik de gillar.

Det är en magisk värld, men säg det för guds skull inte till en tonåring. Du fattar ändå inte. Du får inte förstå, för det handlar just om att frigöra sig både från småbarn och att ta avstånd ifrån vuxna som idealiserade figurer.

När jag satt där i kyrkan så slog det mig, lite i senaste laget kan man tycka, att jag aldrig kommer att vara sexton år igen. Jag är ofta glad över att jag kan betrakta det utifrån, och jag sitter inte och sörjer att jag blivit äldre, men på något plan trodde jag nog att jag skulle få en chans till att vara ung.

Det satt en flicka i kyrkan, hon kan ha varit mellan 13-15 år. Hon satt brevid sina föräldrar och hade en väldigt trött blick. Håret var färgat svart och den raka, tjocka luggen hängde ner över pannan men slutade strax ovanför de kolsvart sminkade ögonen. Hon hade piercat läppen och såg allmänt ”rebellisk” ut. Och missnöjd, hon såg väldigt missnöjd ut. Jag såg mig omkring ytterligare en gång och kände igen misstron i några tonåringars ögon när en lärare drog ett torrt skämt. Och jag undrade om man är för ung för att vara ung när man är ung?

Antagligen, men den riktiga tragedin ligger i att vi sörjer det vi ser i backspegeln istället för att glädjas åt att vi fortfarande kan köra bilen.

Det skymmer

Magra och bleka. Håglösa och sura. Uniformsklädda, de flesta ser likadana ut. Otrevliga i affärer, ber inte om ursäkt när de går in i dig. Ser besvärade ut om de blir tilltalade.

Ja, jag är tillbaka i Sverige. Jag åkte in till stan en dag och chockades av det anemiska utseende som de flesta hade.  Är det på grund av klimatet? Den fuktiga kylan och frånvaron av sol? Men då borde man väl åtminstone äta? Inte se så anorektisk och trött ut som de flesta unga människor gjorde?

Och alla “trendiga” killar med stora glasögon i mörka bågar, sidkammat här, smala byxor och klumpiga skor. Snälla?! Vad är det för fel på er? Ser ni inte att ni bär en uniform? Den svenska trenduniformen. Det är så tråkigt.

Jag vet att jag gnäller. Varför är jag tillbaka tänker kanske du som läser detta? Det är för att bli färdig med mina studier, sedan kommer jag säkerligen flytta utomlands, mina väskor kommer vara packade en månad innan jag tagit min examen.

Visst, det är förståeligt att man blir lite småsur och trött i det här vädret. Jag själv skulle kunna gå och sova klockan fyra på eftermiddagen när det redan börjat mörkna. Man blir lite ledsen. Och smått deprimerad när precis alla andra känner sig lika hängiga som en själv.

Men när jag köper ett par glasögon med väldigt stora svarta bågar, säg till mig någon.